måndag 30 juli 2012

"Ett slott av glas Del 2" en novell av mig, Viggo

När jag vaknar så ligger jag i ett högt gräs. Marken runt om mig är tillplattad, som om jag har sovit här länge. Men jag vet att jag fortfarande är kvar i drömmen. Jag vet bara det. Jag tittar upp i en klarblå himmel. Ovanför mig vajar grässtråna långsamt fram och tillbaka. Jag reser mig upp. Jag står mitt på en stor, grön äng. Det känns som att den är oändlig, den är det enda som finns. Det enda förutom den evigt blå himlen. Jag börjar gå, fram genom det höga gräset. Jag går länge. Ingenting händer runt om mig. Tiden står stilla. Gräset vajar sakta i den lugna vinden. Plötsligt ser jag något. Långt borta i horisonten börjar något att ta form. Det liksom träder fram genom någon sorts dimma. Medans jag går så börjar det växa och jag börjar långsamt förstå vad det är, men det är inte förens jag står framför den som jag vet vad det är. Det är en lekplats. Jag vet att det är det. Framför mig tar gräset slut och ersätts av sand. Mitt i den stora ängen finns en ring av sand, som en stor sandlåda. Och i den ligger lekplatsen. Där står en rutschkana, helt tom och ensam. Där ligger en sandlåda, i det lilla sandhavet. Det finns en gungbräda också, och runt om den finns flera små gunghästar. Och i ett enskilt hörn av lekplatsen står en gungställning. Gungorna är helt tomma, de gungar fram och tillbaks i den svaga vinden. Det är tyst, spöklikt. Det är så tomt. Det finns ingen här. Det finns ingen i den här världen. Ingen förutom jag. Jag börjar gå igenom lekplatsen. Låter fingrarna glida över gunghästarna, över kanten på rutschkanan, över staketet runt gungställningen. Allt är så verkligt för att vara en dröm. Det är en så verklig värld som jag vandrar i, trots att den är så annorlunda min egen. Jag klättrar över det lilla staketet och börjar gå mot gungorna. De har slutat gunga nu, de står helt stilla. Jag sätter mig på en av dem och börjar långsamt gunga, fram och tillbaka. Jag vet inte varför, jag känner bara att jag vill det. Jag vet att det är det jag ska göra. Jag gungar högre och högre. Jag känner vinden i ansiktet och jag känner hur den susar och får mitt hår att fladdra. Jag gungar högre. Lekplatsen snurrar förbi i farten. Jag tar extra mycket fart. När jag är som högst upp släpper jag taget. Jag flyger. Jag flyger, jag svävar uppåt i luften. Under mig ser jag hur lekplatsen krymper. Snart är den borta. Jag flyger uppåt. Molnen är snart långt under mig. Ett oändligt mörker sänker sig ner över mig. Jag flyger upp igenom det. Runt omkring mig blinkar stjärnorna som små lampor. Jag flyger igenom rymden. Helt plötsligt öppnas en liten, vit öppning övanför mig. Den vidgar sig. Jag flyger upp mot den. Det ser ungefär ut som när jag öppnar mina ögon.

2 kommentarer:

Hej! Vad roligt att du vill lämna en kommentar här på min blogg :) Jag kommer dock ta bort sådant som jag inte tycker är passar här på bloggen.