söndag 13 april 2014

Sagan om Is och Eld

Det här inlägget är en recension av de tre första böckerna i 
George R. R. Martins bokserie Sagan om Is och Eld, som
även Tv-serien Game of Thrones är baserad på.


Seriens handling: I fantasylandet Västeros, även kallat De sju konungarikena, utkämpar mäktiga familjer en kamp med politiska intriger och våldsamma strider för att få sitta på järntronen. I öster, på andra sidan Smala havet, lever den galna störtade konungens dotter, den sista av drakens blod, som en dag hoppas kunna återvinna till sitt hemland och regera. Men i norr, bortom den enorma muren av is som skyddar konungarikena från den eviga vintern, har en ny fara vaknat till liv, en fara som inte synts till på tusentals år.

Omdöme: När jag tittar tillbaka på Kampen om järntronen, den första boken i serien, så är det här när alla karaktärer är små och lyckliga. Man får lära känna dem innan de kastats in i äventyret, och det är bra eftersom man då får lära känna dem från allra första början. För det absolut viktigaste i den här bokserien är just karaktärerna. Det finns den lilla flickan som inte vill bli en fin dam (Arya), den hånade men smarta dvärgen (Tyrion), den ärliga riddaren som dragit sig tillbaka från världen, men som, när han blir inkastad i maktkampen igen, kämpar för det rätta (Eddard Stark såklart).
 Trots att den här boken jämfört med resten av serien är ganska lugn så händer det mycket. Man får skratta, gråta, dra efter andan, börja älska och hata karaktärer, och man blir introducerad till den spännande kampen som oftast inte utkämpas med svärd. Stundtals går det ganska långsamt, men jag skulle inte säga att det någon gång blir tråkigt.
 Det kan vara bra att nämna att det är otroligt många namn. Alla släkter, riddare, deras väpnare, deras tjänare: alla har ett namn. I början är det rätt svårt att hänga med, och man gör bäst i att bara fortsätta framåt, men så småningom förstår man hur allt hänger ihop.
 När det närmar sig slutet av boken får man lära sig att det inte alltid slutar lyckligt och att författaren inte är rädd för att döda viktiga karaktärer. Även om jag inte gillar när karaktärer som jag gillar dör så tycker jag att det är bra, på ett sätt, eftersom det visar att det är allvar. "When you play the game of thrones you win or you die, there is no middle ground."
 Slutet är något av det bästa. Hela sista kapitlet är fantastiskt, och den sista sidan är så spännande att när man läst ut den vill man kasta sig över fortsättningen direkt.
 Kungarnas krig, den andra delen i serien, känns väldigt mycket som en mittenbok, en transportsträcka mellan ettan och trean. Det är inte lika mycket action som i första boken, och det gör att den här känns långsammare. Men nu när jag tänker på vad som händer i den här boken så ser jag att det är väldigt mycket drama, med karaktärerna alltså, och det är ju egentligen det som bokserien handlar om.
 Precis som i första boken räknade jag sidorna mellan Daenerys-kapitlen, men hennes story var mycket lugnare i den här boken än vad jag förväntat mig. När jag kollade tillbaka på den efteråt förstod jag att vad hennes story egentligen handlar om i tvåan, att det är just mer drama än action. Det kan faktiskt vara så att det är den bästa karaktärs-storyn i boken, och slutet är riktigt bra och spännande.
 Det var kul med några nya POV (point of view)-karaktärer, t.ex. Theon Greyjoy. Jag ska inte säga att jag är särskilt förtjust i hans karaktär, men han är riktigt intressant att läsa om. Det var också kul hur bröderna Renly och Stannis Baratheon introducerades i storyn, för det tillförde någonting nytt efter första boken.
 Jag tror att jag började gilla Tyrion mer i den här boken, och man får verkligen se hur smart han är. När de sista kapitlen närmade sig insåg jag också att jag verkligen hejade på Jon Snö, och hans sista kapitel blev riktigt spännande. Jag vet att många gillar Arya, men tyvärr var det inte förrän i slutet av tvåan som jag började gilla henne. Också kul hur Brans story blev så intressant, det blev ännu en "räkna-sidorna-mellan-kapitlen"-karaktär.
 En kort sammanfattning: Vid första genomläsningen var boken lite seg och långtråkig, men efteråt insåg jag hur bra den egentligen var. Sista kapitlet var inte lika episkt som avslutningen i ettan, men fortfarande riktigt bra.
 Den tredje boken, Svärdets makt, är helt klart min favorit av de tre första. Det är så otroligt mycket som händer, och boken är så lång att det är en helt egen berättelse för sig själv.
 Jag älskar verkligen Martins sätt att skriva prologer. De har en fristående POV-karaktär med en egen liten story, och det där första kapitlet ger alltid en försmak av någon av de viktiga sakerna i just den boken.
 Det är svårt att recensera den här boken eftersom det är så mycket som händer. Alla karaktärer börjar på en speciell plats i sin personliga story och slutar på någon helt annan.
 Återigen är det kul med nya POV's. Jaime (Lannister) blev en otrolig favorit, och så småningom började jag heja på Arya. Jon blev bara mer rolig att följa, och så Daenerys. Jag säger bara det: Daenerys. Wow.
 Det är så fantastiskt hur Martin lyckas; ena sidan sitter man och ropar "YES!" och nästa håller man andan för att få se hur det går för karaktärerna. Återigen är det många dödsfall (som jag tyvärr hade spoilat för mig själv). Den scenen (har man läst boken eller sett tredje säsongen vet man vad jag pratar om) var verkligen hemsk, men skickligt skriven.
 Det bästa med serien är verkligen hur det fokuserar på karaktärerna, hur alla har sin egen story. Som jag sa tidigare, karaktärernas story i den här boken utvecklas så otroligt mycket!

 Behöver jag ens säga att Sagan om Is och Eld är en ny favorit? Visst ibland blir det segt och långtråkigt, men resten är så bra att det inte spelar någon roll. Läs den, säger jag bara.

Favoritdel i de olika böckerna: Kampen om Järntronen: sista kapitlet, varför behöver inte ens förklaras.

Kungarnas krig: Daenerys och Brans kapitel, gillar bådas story och det övernaturliga.

Svärdets makt: Det är nästan omöjligt att välja mellan allt som händer, men jag säger ändå epilogen. Så mycket händer på slutet, och så kommer den lugnare epilogen med sin fristående story och karaktär. Den blir mer och mer intressant, och så kommer sista sidan och man tänker: det är inte över än.

9 kommentarer:

  1. Blev riktigt sugen på att läsa de här böckerna nu! :)

    SvaraRadera
  2. Du är fantastisk på att skriva recensioner!

    SvaraRadera
  3. Tack! Jätteroligt att du tycker det! :)

    SvaraRadera
  4. Du är ruggigt bra! Jag håller också på och läser de här böckerna. Du är välkommen till vår blogg http://xn--mnsomlser-v2af.se/ när du har blivit lite äldre. :)

    SvaraRadera
  5. Hej! Har taggat dig att göra TMI-taggen på min blogg! :)

    SvaraRadera
  6. Du är asbra på att skriva recensioner! Köpte två första igår och ska börja läsa dem när jag läst ut boken jag håller på med! :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så jättemycket! :)

      Kul! Nu kommer du få läsa en riktigt bra berättelse! ;)

      Radera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
    Svar
    1. SPOILERVARNING FÖR SVÄRDETS MAKT OCH SÄSONG 4 AV GAME OF THRONES!!!

      Hej! Enda anledningen att jag tog bort kommentaren var på grund av spoilern, men jag svarar på frågan här:
      SPOILERVARNING IGEN:

      Ja, Joffrey dör precis på samma sätt i boken som i serien. Tror det är bok-författaren som skrivit det avsnittet, så det är troget originalet :) Enda skillnaden är nog att scenen tar plats inomhus i boken och utomhus i serien ...

      Hoppas du inte tar illa upp av att jag raderade kommentaren, det är bara för att inte avslöja det som händer för andra :)

      Radera

Hej! Vad roligt att du vill lämna en kommentar här på min blogg :) Jag kommer dock ta bort sådant som jag inte tycker är passar här på bloggen.