Eldsandarnas Ö

Tack Semic för boken!

Av Michelle Paver.
264 sidor.
Engelska originaltiteln: The burning shadow
Andra delen i bokserien Bronsdolken.

Handling: Hylas letar efter sin lillasyster Issi när han blir tillfångatagen av slavhandlare och skickas till Kråkornas vulkanö Thalakrea. Han blir nedtvingad att arbeta i den mörka gruvan där någonting ondskefullt ruvar långt under marken. Samtidigt försöker Pira rymma från sitt hem på Keftiu. Hon träffar en gammal sierska som säger sig ska hjälpa Pira, men hon hamnar inte riktigt där hon tänkt sig. Ödet för henne och Hylas tillsammans, och tillsammans med lejonungen Amok måste de överleva Kråkorna och komma på ett sätt att ta bronsdolken ifrån dem.

Omdöme: Det var kul att äntligen få läsa uppföljaren till Den utstötte, som jag gillade med som kunde ha varit ännu bättre. Jag såg fram emot att få se hur Hylas och Piras kamp mot Kråkorna utvecklade sig, och vilken plats de nya djur-karaktärerna fick i bilden.
 Tyvärr var den här boken inte lika bra som ettan. Det kändes som att det tog mer än halva boken innan den verkligen kom igång. Jag hade verkligen önskat att det var mer story i den, och mindre om hur Hylas försökte överleva på Thalakrea. Jag vet att Michelle Paver gör väldigt mycket research inför sina böcker, och det är säkert jättebra för trovärdigheten och verklighetskänslan. Men ärligt talat är jag som läsare inte särskilt intresserad av hur man maskerar sin doft, tillverkar vapen från grunden eller ger offergåvor till gudar (som man inte ens är säker på om de är verkliga). Under mittenpartiet av boken så kändes det som att det inte hände så mycket mer än den där "överlevnaden", och det blir inte så spännande när man ändå vet att karaktärerna klarar sig. Jag hade önskat mig mer fantasy, och boken handlar egentligen nästan ingenting om själva bronsdolken.
 Det var också ett litet minus att boken började på ungefär samma ställe som första boken. Hylas är i vildmarken och letar efter sin lillasyster Issi medan Pira är fast på Keftiu och försöker rymma. Dessutom är det en lite för stor "tillfällighet" att de båda ska hamna på ön och träffas.
 Men nu till det positiva. Början av boken när Hylas var i gruvan var ganska bra, inte så jättespännande, men bra. Amok, lejonungen (inte lejonkungen) som ersätter delfinen Silver i den här boken, är otroligt gullig, och hennes berättarröst var ganska rolig att läsa. (Men varken hon eller Silver kommer i närheten av att vara lika bra som Ulv i Vargbröder). Ingen bok med någon form av profetia i kan slå helt snett, så det gillade jag i den här boken. Och så slutet. Slutet vägde verkligen upp resten av boken. Det var oväntat, otroligt bra och spännande. Jag tror faktiskt att jag kan ha hållit andan då.
 När man läser om tredje bokens handling så verkar det som om den här bokens slut kommer att påverka handlingen i nästa, och jag hoppas att det är bra och inte för med sig mer överlevnadstekniker. Jag tänker alltså läsa fortsättningen, för jag har ju sett att det finns riktigt bra saker i den här serien, men jag hoppas att Michelle Paver fyller den med mer handling och att Hylas och Piras kamp mot Kråkorna verkligen sätter fart.

Favoritkaraktär i boken: Amok. Även om hon inte var lika bra som Ulv så var hon en rolig och gullig liten lejonunge.
Favoritdel i boken: Spoilervarning, markera för att läsa! När Hylas var i kratern och Eldens Härskarinna kom, och sedan förde dit Amoks ande så att hon kunde hjälpa Hylas. (Jag gillar verkligen att man fick läsa hur Amok drömde det samtidigt som det hände.) Det var otroligt mäktigt, särskilt när gudarna som karaktärerna offrar till faktiskt är verkliga.

Eldsandarnas Ö, andra delen i Bronsdolken-serien, kan beställas bland annat från Adlibris eller Bokus.