fredag 17 augusti 2012

"Hon" en skräcknovell av mig, Viggo

Det var mörkt. Allt var mörkt. Jag kunde inte se någonting. Jag kunde inte känna någonting. Jag kunde bara höra andetagen. Det var inte mina andetag. Det var hennes. Jag visste att hon var där, även om jag inte kunde se henne. Men jag hörde de långa djupa andetagen. De fyllde hela rummet. De var tomma, ihåliga. Men de innehöll ändå allt. Jag såg mig om i mörkret, men jag kunde inte se henne. Allt var så mörkt. Jag kände hur hon rörde sig runt mig. Jag kände hur hon iakttog mig. Och jag kände hennes iskalla andetag mot min hud. Mörkret dolde allt, och hon vandrade hela tiden runt mig i det. Jag kunde inte höra hennes steg. Jag kunde inte se henne. Men jag visste att hon såg mig. Hon såg på mig hela tiden, och helt plötsligt kände jag hennes andetag i nacken. De var kalla. Väldigt kalla. De fick mina nackhår att resa sig, och det kändes som om kylan spred sig i kroppen likt ett spindelnät. Och sen rörde hon mig. Ett enda andetag träffade mig, och sedan rörde hon mig. Hennes hår slickade mig mjukt i ansiktet och klibbade fast på min kallsvettiga hud. Det kändes som om de tunna hårstråna skar in i mitt ansikte, som om de sjönk in i mitt huvud. Det kändes som om de slingrade sig igenom min kropp och spred kylan inom mig. Kylan som skilde de döda från de levande. Men jag var inte död. Inte än. Och det visste hon. Hon började röra sig runt mig igen, och nu var hennes andetag snabbare. Högre. Hon verkade stressad, eller upphetsad. Och då rörde hon mig igen. Hennes långa fingrar smekte mig över min nakna hud. De var ännu kallare. Kallare än döden. Kalla som något mellan liv och död. Och sen försvann hon, helt uppslukad av mörkret. Jag såg mig omkring i det mörka rummet, som om jag letade efter henne. Nästan som om jag saknade henne. Men självklart såg jag ingenting. Jag visste inte om jag var glad eller sorgsen. Jag stod där länge, helt ensam i mörkret. Sen vände jag mig om för att gå ut ur rummet, in i ljuset. Och så stirrade jag rakt in i hennes röda ögon. Jag skrek. Jag skrek av skräck och snubblade baklänges in i mörkret igen. Hon kom närmare och närmare. Hon var nästan framme vid mig nu. Jag kunde inte röra mig. Jag var som fastklistrad i mitten av rummet. Jag såg hur de röda ögonen växte och blev större. Jag hörde hur hon gav ifrån sig ett hungrigt gurglande och jag visste att hon slickade sig runt munnen. Månljuset trängde in genom fönstret och lyste upp rummet. Och då såg jag henne. Hennes kropp lyste svagt i månskenet. Hennes svarta hår rann som små rännilar ner över den glittrande vita kroppen. Hennes tunga hade inte lämnat hennes läppar än. Hon var nästan mänsklig. Men det som skrämde mig, det som fyllde hela min kropp med en isande skräck, var inte hon. Det var hennes ögon. De var mänskliga. De var inte genomskinliga eller döda. Inte spöklika. Det som skrämde mig var att de var levande. De stirrade rakt på mig. De stirrade rakt in i mina ögon. Och de blänkte röda i månskenet. De var levande. De var mänskliga. Men samtidigt var det något som förändrades i hennes blick. Den blev annorlunda. Vild. Och det var det som gjorde de till monsterögon. Jag hann inte reagera på hennes rörelse. Snabbt tog hon tag i mina axlar. Jag kände hur klorna trängde in i mitt kött. Jag skrek till, men jag kunde inte komma undan. Nu var jag fast. Hon stod precis framför mig nu. Hon växte och blev större och större. Hennes kropp blev stor och muskelös. Hon öppnade sina enorma käkar och blottade sina huggtänder. Hon slängde bak huvudet och röt ut i rummet. Stanken av död träffade mig rakt i ansiktet. Hon böjde sig ner över mig och stirrade på mig med sina röda ögon. Jag höjde armarna för att försvara mig, och de blänkte svagt i månskenet.

6 kommentarer:

  1. Gud du skriver så jäkla bra! Du använder ord jag typ inte ens hade hört förra året (när jag var lika gammal som du är nu.)
    Hur länge har du hållit på med skrivandet? :)

    Sv: Ja Hungerspelen är verkligen suverän!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så så jättemycket! Jag vet inte riktigt hur länge jag har hållit på med skrivandet, men kanske ett halvår seriös skrivning :)

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  3. FAN VA BRA NÄR JAG SKRIVER HÄNDER INTE ETT JACK SHIT MEN NU MED DIN HJÄLP SÅ HAR JAG EN GRYM SKRÄCKNOVELL, TACK COPY PASTE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Jag är lite osäker på hur du menar med din kommentar. Om du menar att du har kopierat min novell och sagt att det är du som skrivit den, eller om du fått inspiration av den och skrivit en egen novell. Om det är det sistnämnda så är det såklart jätteroligt, men om du menar att du har copy-paste:at min novell så skulle jag verkligen uppskatta om du tar bort det, eller i alla fall skriver att det är jag som skrivit den. Det är ju trots allt jag som har skrivit varje ord i den. I så fall hjälper jag mycket hellre till att länka vidare dig till bra skrivtips som kan hjälpa dig att komma igång med din egen story!

      Radera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera

Hej! Vad roligt att du vill lämna en kommentar här på min blogg :) Jag kommer dock ta bort sådant som jag inte tycker är passar här på bloggen.