Fanfiction till Legenden om Morwhayle - Demonsvärdet

Är det någon som kommer ihåg mitt inlägg på midsommarafton när jag skrev kort och gott "writing fanfiction"? Var det någon som kanske blev nyfiken på vad jag sysslade med? Nu kan jag berätta det!

Egentligen gjorde jag precis det som stod, jag skrev fanfiction. Om det är någon som inte vet vad det är så kan jag förklara: det är när man använder karaktärer eller miljön från någon bok och skriver en egen berättelse utifrån det. Och nu var det så att jag skrev en fanfiction-novell till Peter Bergtings boktrilogi Legenden om Morwhayle. Han frågade om jag ville göra det, och om det blev bra så skulle han publicera den på böckernas hemsida . Dessutom skulle han själv vara redaktör på den så att det blev så bra som möjligt (och så skulle han betala i form av en orginalteckning, vilket inte är så illa när det är Sveriges bästa illustratör det handlar om). Mer info om bokserien finns HÄR, och skulle du vilja ha novellen som en pdf så finns den HÄR. Men nu kan jag äntligen få visa den för er! Här är den, skriven av mig och redigerad av Peter Bergting:

Demonsvärdet

En fanfiction novell till Legenden om Morwhayle, av Viggo Zingmark Lien

En ödslig vind svepte över borggården. Den var ljudlös och kändes knappt, syntes bara på dammet och löven som den rörde upp från kullerstenarna. Gilrem Krill såg upp mot tornet som reste sig högt upp i luften och som blickade ut över den döda staden Murlegh. Tornet var också ödsligt och mörkt, inga ljus i fönstren eller ens några skuggor som rörde sig bakom de trasiga gardinerna.

 Han gned sig i pannan. Mycket hade hänt de senaste timmarna. Han hade anlänt till Murlegh vid skymningen tillsammans med några av de andra magikerna i Rådet och tågat in i tornet – krävt att häxmästaren Wurzel Stern skulle ge upp sitt tyranneri över landet och följa med dem. Stern hade vägrat och det blev en våldsam strid innan häxmästaren kunde övermannas. Han hade varit högt uppe i sitt torn och hans odöda krigare hade inte kunnat ta sig uppför trapporna för att bistå honom. Dessutom hade han varit full. Men häxmästaren var stark, även när han var onykter, och flera av de andra magikerna hade blivit allvarligt skadade. Wurzel Stern hade fraktats iväg, inlåst, på väg till fängelset vid Kaz Har. Det sista Gilrem hade sett av dem var hur hans kolega Scurvley Briskit suttit på flaket med ryggen mot buren och rökt pipa.

 Gilrem ville också iväg så fort som möjligt. Aneliya hade inte mått bra när han lämnat henne, och han vågade knappt tänka på hur svag hon måste vara nu. Ännu ett av häxmästarens verk, tänkte han bittert. Nu ville han tillbaka till Morwhayle så fort som möjligt där han lämnat henne med lille Arteil. Och Malda. Han spände käkarna.

 Ljudet av tunga kängor närmade sig snabbt över den hårda stenen och han slet äntligen blicken från det öde tornet och vände sig om.

 ”Vi är snart redo att åka, Gilrem Krill”, sade Goorl-Oms tempelherre och nickade över axeln. ”Männen är snart färdiga.”

 Gilrem nickade. Goorl-Oms tempelriddare hade varit där för att backa upp Rådet om någonting skulle ha gått fel. Nu hade de fått stå där en hel natt utan någonting att göra, förutom att hugga ner en och en annan odöd som strövat omkring. De måste vara rastlösa, tänkte han stelt.

 ”Gott.” var hans enda svar.

Tempelherren granskade honom en lång stund.

 ”Du ser sliten ut, Gilrem Krill”, sade han till slut. ”Det måste ha varit en hård strid.”

 ”Jag mår bra”, svarade Gilrem torrt. ”Oroa dig inte över mig.”

Tempelherren såg besvärad ut och skruvade på sig. Sneglade över axeln.

 ”Vi har rensat staden från de flesta demonerna och odöda”, sade han, ”men det lär inte dröja länge innan det kommer fler.”

 De kanske inte hade varit så rastlösa ändå, tänkte Gilrem. Och så var det ju det där andra som Gilrem hade planerat. Tempelherren suckade.

 ”Nåja”, sade han, ”det är ingenting vi kan göra något åt. Men vi kanske skulle leta igenom katakomberna en gång till, för säkerhets skull. Du hittar där nere, eller hur?”

 Gilrem nickade. Det var inte så svårt att hitta i de underjordiska gångarna när man väl visste hur sådana var byggda, och dessutom var det inga problem att kasta en vägledningsformel.

 ”Bra”, sade tempelherren och gjorde en ansats att vända sig om och gå. ”Då hämtar jag mina män.”

 ”Bekymra dig inte över det”, sade Gilrem vasst. ”Vi kan ta en runda vi två. Männen kommer att irra bort sig i tunnlarna, och jag har ingen lust att springa omkring och leta efter dem. Det går fortare om bara vi går.”

 Goorl-Oms tempelherre bleknade en aning men nickade. En liten hämnd för att de hade kunnat försumma hela planen, tänkte Gilrem.

 Facklan som tempelherren höll framför sig lyste inte upp någonting alls nere i de mörka trånga gångarna. De kunde högst se en halvmeter framför sig, och den lilla elden kastade fler skuggor än den jagade bort. Skuggorna härskade helt över den här underjordiska världen under Murlegh.

 De sade inte ett ord till varandra, fortsatte bara att gå. Gilrem stirrade bistert rakt fram och tempelherren försökte spela oberörd, men Gilrem märkte hur han ryckte till varje gång någonting ekade genom de långa korridorerna och hur han oroligt sneglade in i alla sidogångar.

 Ett plötsligt ljud växte i styrka. Ett väsande skrik som löpte genom labyrinten av tunnlar, och snart befann det sig överallt omkring dem. Det var omöjligt att veta exakt var det var och det verkade hela tiden förflytta sig samtidigt som det kom närmare. Det växte i styrka och skar gällt i öronen samtidigt som det ekade närmare genom gångarna. En stark vindpust av rutten död kom störtandes rakt emot dem genom den stora huvudgången och efter det kom skriket, onaturligt starkt och snabbt rakt emot dem. Ut ur det kompakta mörkret kom en blekgrön gestalt svävandes över marken. Den hade mjölkvita ögon över hela pannan och blekt uttänjt skinn överlappade munnen. Ut från bröstet kom sprattlande insektsben som sträckte sig emot dem. Goorl-Oms tempelherre ropade till av förfäran och ryggade tillbaka, men Gilrem svepte bara med handen och varelsen upplöstes i en rökpust. Tempelherren andades kraftigt och försökte återfå självkontrollen. Han hade inte sett någonting av vålnaderna i Murleghs katakomber, tänkte Gilrem.

 De fortsatte att gå, och kom snart till en plats där gången delade sig åt båda hållen. Framför dem reste sig en stor stenmur med en enkel trädörr i mitten som blockerade vägen framåt. Tempelherren tog ett steg framåt och drog sitt svärd.

 ”Jag undersöker det här” sade han.

 Gilrem lät höra en irriterad fnysning. Mannen framför honom fick spela hjälte hur mycket han ville. Han hade ändå inte sett någonting av världen i jämförelse med Gilrem.

 Tempelherren körde in svärdet i dörrspringan, dyrkade upp låset och slängde upp dörren på vid gavel. Han höjde facklan högt över huvudet.

 ”Bara ett vedföråd.” Gilrem kunde höra lättnaden i hans röst medan han kikade över tempelherrens axel. Där inne låg ved travat i ojämna högar längs de fyra väggarna. I taket vilade två stora ekluckor som borde kunna öppnas ovanifrån för att tippa ner föremål in i rummet. Förmodligen mest mer ved, tänkte han, men även andra saker. Lik. Tempelherren gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig.

 Längs sidogången som de fortsatte i klamrade sig en vitgrön taggig växt fast vid väggen i spindelvävsliknande mönster.

 ”Vildmossa” muttrade Gilrem för sig själv.

 ”Vad?” frågade tempelherren med en röst som klingade av oro.

 ”Nekrotisk vildmossa” sade Gilrem med högre röst. ”Stern experimenterade med den för drygt tio år sedan. Han startade hela odödplågan med det.”

 ”På så vis” sade tempelherren och försjönk i en lång tystnad.

 En brant mörk trappa rakt ner dök upp framför dem, och sedan försvann plötsligt väggarna på sidorna om dem och de kom ut i ett stort rum med lågt tak som hölls upp av tjocka pelare. Det var omöjligt att veta hur stort rummet var eftersom det försvann ut i mörkret åt alla håll, men när tempelherren höll upp facklan så kunde de ana minst tre eller fyra ytterligare rader med pelare. Överallt försökte vildmossan täcka alla öppna ytor.

 ”Det här går inte” muttrade Gilrem. ”Bara den vildmossa vi ser här skulle ge liv åt tillräckligt många odöda för alla dina män, och den har förmodligen tagit sig genom golvet och väggarna till de andra rummen. Den kan ha sträckt ut sig under hela staden.” Han tog en kort paus och granskade mossan som klängde sig fast vid den närmaste pelaren. ”Det här är slöseri med tid. Vi kan aldrig ta hand om alla odöda. För att inte tala om allt annat som lurar här nere.”

 Som på beställning hördes ett dovt klapper över golvet och rassel från metall som skrapades emot sten. Och det rossliga ljudet från trasiga lungor som försökte dra in luft.

 De odöda dök upp till vänster, kanske fem meter ifrån dem. En av dem red på en häst som bokstavligt talat bestod av skinn och ben. Hud hängde i ojämna lager över den trasiga kroppen, och den rostiga hjälmen ovanpå kraniet dunsade snett emot det för låga taket. I de beniga fingrarna på den långa slappa armen höll den odöda krigaren ett långt spjut. Om de hade varit tysta och inte rört sig hade de odöda kanske missat dem, men självklart höjde tempelherren sitt svärd och gick till attack. Han högg genom en trasig ringbrynja och en trasig kropp som föll till marken, vände sig om och svingade svärdet så att det skiljde en arm vid handleden och fick den odödes svärd att skramla till marken. Men medan han vände sig mot hästen som stapplade runt samtidigt som ryttaren försökte spetsa honom med sitt spjut så hade de andra döda redan börjat resa sig igen. En av dem höjde sin stora yxa för att hugga tempelherren i ryggen.

 En ljusblixt fyllde rummet och krigarna som skulle ha blivit Goorl-Oms tempelherres död frös till is där de stod. Yxan blev hängande i luften ovanför tempelherrens nacke med en tunn istapp dinglande från spetsen.

 Gilrem Krill stod med armarna utsträckta och såg rasande ut. Han tog några snabba steg fram till Goorl-Oms tempelherre och tog tag i mannens axlar.

 ”Är du helt från vettet?” viskade han hetsigt i tempelherrens öra. ”Vill du dra alla vålnader och hemsökelser under hela Murlegh efter dig?”

 Han släppte den förskräckte mannens axlar och försökte sansa sig själv.

”Här finns inget mer att se”, fortsatte han, ”men om det är vad du vill så får du gärna klampa och skrika hela vägen tillbaka till portarna vid borggården och ta med dig allt som kan tänkas lyssna här nere.”

 Det var då han hörde det. En melodisk klang som ekade någonstans långt bort ifrån. Han vände sig om och stirrade in i mörkret. Ingenting mer hördes, men han visste att det inte var inbillning. Det var någonting som hade kommit där inifrån. Och det var inte fler odöda.

 ”Hörde du det?”

 ”Hörde vad?” undrade tempelherren osäkert. Gilrem skakade långsamt på huvudet för sig själv. ”Ingenting. Jag måste undersöka en sak. Gå tillbaka du.” Han fortsatte att stirra in i mörkret. Han borde inte, men han behövde få veta vad det hade varit. Vad som fanns där. När han märkte att det fladdrande ljuset från facklan inte hade försvunnit vände han sig om. Goorl-Oms tempelherre stod och tittade på honom.

 ”Gå tillbaka till dina män och gör er klara. Jag blir inte borta länge.”

 Tempelherren tvekade. ”Jag…” började han.

 ”Du hittar inte tillbaka.” Det var mer ett konstaterande än en fråga från Gilrem. Goorl-Oms tempelherre rörde sig inte. Gilrem suckade irriterat. Han höll ut handen och mumlade en kort formel, och en liten blå ljuspunkt blossade upp i luften. Den väntade ett ögonblick och började sedan röra sig bort från dem åt det håll de först kommit ifrån.

 ”Skynda dig efter den så kommer du ut snabbt”, sade Gilrem. Tempelherren tvekade ytterligare ett ögonblick.

 ”Men vad ska du …”

 Gilrems ögon blixtrade och mannen framför honom tog omedvetet ett steg bakåt.

 ”Jag ska bara undersöka en sak. Jag kommer snart tillbaka”, morrade Gilrem mellan sammanbitna tänder. ”Skynda dig iväg nu!”

 Goorl-Oms tempelherre gav honom en snabb blick men satte sedan av efter den lilla ljusfläcken som nästan hade försvunnit in i mörkret. Gilrem höll ut handen med handflatan uppåt, krökte på fingrarna och mumlade några korta ord igen. En röd eldslåga slog upp i handen och gav honom ett eget litet ljus.

 ”Och håll en låg profil” muttrade han efter tempelherren. Tempelherren svarade inte.

 Rummet var inte lika stort som Gilrem först hade trott. Med elden i hans hand var det inga problem att hitta fram bland pelarna och vildmossan. Han började återhämta sig efter striden mot Stern, men han var inte fullt återställd. Han kände att bara de enkla formlerna han lagt alldeles nyligen tog på krafterna. Det var otroligt irriterande, tänkte han. Gilrem Krill var inte van att känna sig svag.

 Han kom fram till väggen på andra sidan rummet där tre nya gångar öppnade sig åt olika håll. Han funderade en kort stund och valde den åt vänster. Han gick helt på känsla nu, men det var någonting som drog honom åt det hållet. Något som inte bara var en känsla. En mörk trappa gick i en spiral nedåt med trånga väggar på båda sidorna. Den kompakta bergväggen såg ut att blöda mörkt blod i eldens sken. Han tappade räkningen på hur många varv nedåt den gick, men han fortsatte utan en tanke på att vända om. Han behövde få veta vad det var som fanns där nere. Det var som om någonting drog honom framåt, som om något kallade på honom.

 Till slut blev marken platt under hans fötter och en smal valvbåge avslutade tunneln. Tecken på glömda språk som Gilrem inte kände till var inristade längs öppningen. Gilrem tog några långsamma steg fram under öppningen och kom ut på en smal platå, och sedan stirrade han bara på det som öppnade sig framför honom. Framför honom försvann marken och sluttade rakt ner i ett till synes bottenlöst gap. Ett gap som var minst dubbelt så stort som Murleghs borggård åt alla håll. Bäckar av mörkt vatten porlade fram ur små hål i berget och störtade sedan ner i djupet. Inget ljud hördes, varken från vattnet eller från någonting annat. Men en ensam melodisk klang steg upp ur djupet för att sedan sakta tona bort. Gilrem såg sig omkring efter något sätt att fortsätta nedåt. En smal stig ledde bort från platån och ner i mörkret.

 Gilrem följde stigen. Den gick långt ner i avgrunden, långt, långt ner tills den slutligen nådde bottnen: en mörk strandkant vid en mörk flod som ledde in i en ännu mörkare tunnel. Det fanns ingen annanstans att gå. Han kände att det han sökte efter fanns där inne i tunnelns öronbedövande tystnad. Han var nära nu.

 Han höjde ljuset för att granska grottgångens väggar. Tunneln var inte utgrävd med spadar eller formad naturligt. Intryckt i stenen såg han hundratals avtryck av händer, människohänder som hade grävt ut den här vägen utan hjälpmedel. Människohänder som hade krafsat i stenen med fingrar och naglar.

 Efter ungefär femtio meter kom han till en plats där grottaket höjde sig. Den svarta floden fortsatte in i mörkret, men det var någonting annat som fångat Gilrems blick. Någonting som hade glimmat till på marken. Han tog några steg framåt. Där på marken låg ett svärd. Inte minsta spår av smuts eller damm syntes på klingan. Bredvid låg en skida, och det såg ut som om svärdet nyss fallit ur den. Han böjde sig ner och tog upp det, vände och vred på det. Han granskade det uppifrån och ner. Den skarpa eggen, det blanka stålet, de små demonansiktena som prydde svärdsfästet.

 Det här var Rignach, ett av de sju svärden från Naudhyrr. Demonsvärdet.

 Han såg vakande på klingan, men höll den på avstånd. Det kändes som att svärdet betraktade honom, bedömde honom och funderade på vad det skulle göra. Det kändes som att det drog honom mot sig, försökte snärja honom och …. Han var fast! Han kunde inte slita blicken från demonsvärdet, och hans fingrar hårdnade runt det tills knogarna vitnade. Svärdet hade honom i ett järngrepp. Det kändes som att han stirrade in i det par ögon som tillhörde den varelse som bodde i klingan. Som om den skulle kunna styra honom utan problem. En droppe av kallsvett rullade nerför hans nacke och ner längs ryggraden. Han spjärnade emot, försökte slita sig från klingan, kämpade för att sluta ögonen och bryta den första kontakten med svärdet. Han kände hur han höjde sin arm och hur han bytte grepp om svärdet, men det var inte han som styrde den. Svärdet hade kontrollen. Han blundade hårt och koncentrerade sig så hårt han kunde på att trycka svärdet ifrån sig, stöta bort den kraft som försökte ta över honom. Det bultade hårt innanför tinningarna. Gilrem spärrade ut fingrarna och Rignach föll skramlande till marken.

 Han flåsade tungt och stirrade på svärdet som låg där på marken framför honom. Det var inte en slump att han hade hittat det här. Svärdet hade velat att han skulle göra det. Det hade kallat på honom.

 Det var inte bra, tänkte Gilrem. Det var inte bra att svärdet hade dykt upp. Han borde lämna det här. Han borde lämna det här så att ingen kunde hitta det. Så att det inte kunde ställa till med något. I stället böjde han sig ner och plockade upp det med handen inlindad i manteln, körde in det i skidan och hängde fast det vid bältet. Han kände tyngden direkt. Svärdet försökte ta kontroll över honom trots att han inte höll i det, försökte dra iväg honom. Det var som ett ljudlöst rop som försökte slita sig loss men satt fast. Det försökte slita sig åt det håll han kommit från. Nåväl, tänkte Gilrem. Det var ju ändå dit han skulle.

 När han kom ut ur tunneln igen så verkade allt främmande för honom. Stigar som ledde upp längs bergssidan åt alla håll, smala broar som hängde i luften och tempelliknande byggnader uthuggna i berget som han inte sett på vägen ner. Nåja, han kanske behövde en vägledningsformel han också, tänkte han bittert.

 Till sist kom han upp i en dunkel korridor som inte var lika mörk som katakomberna. I andra änden fanns en stor port. Svärdet vid hans midja försökte ständigt dra honom framåt, men han styrde sina egna steg. Dörren var öppen och han sköt upp den, gick uppför några trappor och var till slut ute på borggården.

 Solen höll på att gå upp ovanför bergen som såg ut att brinna och han skuggade ögonen från det plötsliga ljuset. I utkanten av borggården satt tempelherren och hans män på sina hästar och verkade diskutera med varandra. Gilrem styrde sina steg mot dem.

 ”Åh, Gilrem” Goorl-Oms tempelherre vände sig om. Han var sitt vanliga ledar-jag igen. ”Vi började nästan tro att du gått vilse. Vad var det du höll på med?”

 ”Ingenting” svarade Gilrem med mörk stämma. ”Jag hörde något. Behövde undersöka det.” Svärdet fortsatte att försöka dra med sig honom.

 Tempelherren granskade honom ett ögonblick, sedan vände han sig om och nickade åt sina män. ”Vi är klara här. Med lite tur är vi tillbaka i Morwhayle innan i morgon kväll. Nu rider vi!”

 Gilrem satt upp på sin häst och travade efter tempelherrens sällskap, över bron som skiljde tornet från staden och sedan igenom Murlegh. Med ett sista ljudlöst rop försökte svärdet få honom att vända. Gilrems hand trevade omedvetet efter svärdfästet, men han kom på sig och klappade i stället utanpå rocken, mest för att lugna sig själv.

Slut