"Ett slott av glas Del 4" en novell av mig, Viggo

Vinden susar genom mitt hår och får det att fladdra. Jag öppnar ögonen. Framför mig ser jag den gyllene solnedgången i horisonten. Det är snart dags. Jag står högt upp på en glasplattform som sträcker sig ut över sjön. Under mig breder glasslottet ut sig likt ett enormt klot. Jag höjer blicken och tittar in i den röda solen. Jag måste få se hela den vackra världen en gång till. Jag snurrar långsamt runt och ser på den oändligt gröna världen runt om mig. Jag har aldrig sett så mycket vackert förut. Det sista vackra i världen. Allting ser ut att vara av guld. Jag vandrar ut på den smala glasplattformen. Jag ställer mig på kanten. Jag ser in i den glödande solen. De har inte kommit än. Det är bara en tidsfråga innan allt är borta. Under mig ligger den spegelblanka sjön alldeles stilla. Ingenting rör sig på den. Den är alldeles stilla. Den ser så djup ut, så oändligt mörk. Som om ingenting någonsin kan komma upp ur den. Men den är vacker. Och för mig kommer allting alltid att vara vackert. Det sista jag kommer att se är den gyllene världen som skimrar i den sista solnedgången. Jag blickar mot horisonten och mot de monster som väntar där. Mina läppar formar ett svagt leende. De kommer aldrig att få mig. Jag släpper min kropp och låter den falla nedåt. Solen går långsamt ner i horisonten långt där borta. Det sista vackra jag ser. Vattnet sluter sig ovanför mitt huvud och sänker mig i dess djupa mörker. Det sista ljuset från solen sluter sig på vattenytan, ungefär som mina ögon.


De står i porten med vapen i hand och ser hur solen går ner. De ser hur den kastar sitt guldgula sken över allt som de vet om. Snart kommer allt de känner vara borta. Men de står med vapen i hand, beredda att försvara det de älskar. De tittar ut över den gyllene sjön och på den levande skönheten bortom den. De står med vapen i hand och blickar ut över den. Den sista skönheten i världen.

                                                                          Slut