I begynnelsen var Bob

Av Meg Rosoff.
Utgiven på svenska av X Publishing (Tack för boken!)
284 sidor.
Originalets titel: There is no dog

"I begynnelsen var jorden öde och tom, och mörker rådde över djupen. Och Guds ande svävade över vattnet.Och Gud sade: "Varde ljus", och det vart ljus. Fast det var inget särskilt bra ljus. Bob skapade nämligen fyrverkerier, tomtebloss och neonrör som kretsade kring jorden som konstiga trassliga regnbågar. Han mixtrade med blinkande insekter och abstrakta varelser vars huvuden kunde lysa och kasta långa skuggor i många skikt. Där var kilometerhöga stearinljus och lassvis med kulörta ljusslingor. I någon timme lystes Jorden upp av ofantliga kristallkronor. Bob tyckte att hans skapelser var jättecoola. Det var de förvisso, fast de dög ju inte till något. Därför testade Bob med bakrundsbelysning (som visade sig vara giftig) och ett bländande sken i planetens mitt, som dock avgav en så stark värmestrålning att hela planeten blev vidbränd."

Bob är en oansvarig, lat tonårskille som mest sover och tänker på snygga tjejer. Han är Gud också för den delen, och han utnyttjar sin roll som den Allsmäktige skaparen till fullo. Eller i alla fall till att skaffa tjejer. Resten av det där "gudandet" och ansvaret skiter han blankt i. Det får hans assistent mr B ta hand om medan han tar sig en tupplur. Bob skapade (på något sätt) jorden och alla dess invånare på bara sex dagar, och därefter satte han sig ner och sa att allt var "gottgottigottgott". Men Bob har (av någon anledning) kopplat vädret till sitt eget humör, så när han en dag går och blir störtkär i Lucy (som är den vackraste kvinnan på planeten) så hotas hela jordens existens att gå under av naturliga (och onaturliga) naturkatastrofer.

När jag fick den här boken så trodde jag att jag skulle sitta och skratta typ hela tiden. Att det skulle vara den roligaste bok jag någonsin läst. Men så var det inte. Det roligaste i hela boken är nog det där citatet som jag skrev där uppe, och det kommer väldigt snabbt in i boken. Visst jag skrattade säkert i tio minuter efter att jag läst det första gången, men det håller tyvärr inte i längden. Om hela boken hade varit som i de första kapitlen, då kanske jag hade blivit mer förtjust i den. Tyvärr tycker jag att boken känns mer som en sorts kärlekshistoria än en humorbok, och tyvärr är kärlekshistorian inte heller särskilt intressant. Jag tror nog att boken egentligen är riktad till lite äldre läsare som kanske kan uppskatta boken mer och förstå det roliga i den, för jag förstår nog bara det som är mest uppenbart. En sak som är i den här boken är att det liksom utspelar flera olika små historier i den stora. Dels så är det ju såklart kärlekshistorian mellan Bob och Lucy, men det finns flera andra småberättelser också. Till exempel får man följa Bobs husdjur Ecken som är en eck (....) som ska bli uppäten. Man får också läsa om mr B (Bobs assistent) som har tvingats stå ut med Bob i sisådär några miljoner år. Det finns flera andra perspektiv man också får läsa ur, och jag tycker nog att det är ganska bra. Det gör att berättelsen inte känns fullt lika fokuserad på samma sak, och det tycker i alla fall jag är bra. Egentligen tycker jag ju inte att den här boken är dålig. Den är bra på sitt sätt, men den är inte lika bra som jag hoppades på. Vem vet, du kanske gillar den mycket mer än vad jag gör.