"Eld i havet del 3" av Viggo Zingmark Lien

Den bara hängde där, mitt i luften. Publiken höll andan av spänning för vad som skulle hända nu. Och då slog min vän eldslukaren ihop händerna, och eldklotet försvann. Det bara försvann, det drogs ihop till ingenting. Publiken väntade, men ingenting hände. Jag tittade oförstående på min vän, men han log bara ett hemlighetsfullt leénde. Och då, när publiken äntligen började andas ut, så exploderade luften. Som fyrverkerier i ett regn av magiska gnistor. barnen skrek av förtjusning och de vuxna skrattade av förvåning. Helt plötsligt, ut ur regnet av gnistor, kom två brinnande örnar flygande och exploderade i ett nytt regn av gnistor, och där de hade svävat flaxade nu två små fåglar. De flög över människorna och kvittrade ut en underbar, sprakande sång. Men även de exploderade i ett regn av färggranna, magiska gnistor. Sedan hände ingenting. Allt var tyst och stilla. Ingenting hände. Undrande och irriterade mummel började sprida sig bland människorna i publiken. Ingen visste vad som skulle hända. Alla trodde att föreställningen var slut. Men då reste sig eldslukaren upp. Han sträckte upp handen i luften och som från ingenstans plockade han ner en vacker, glödande fjäril. Den satt mitt i hans handflata och rörde lite lätt på vingarna, och jag drog efter andan. Den var så otroligt vacker, det vackraste jag någonsin sett. Min vän eldslukaren plockade fram en liten glaskula fylld med vatten ur fickan. Han höll fram den mot eldfjärilen och viskade några ord till den. Fjärilen svarade med ett lågt, sprakande läte. Sedan lyfte lätt från hans hand och flög försiktigt in i glaskulan. Min vän eldslukaren böjde sig ned med glaskulan i handen. Han sträckte ut den mot en liten flicka som stod längst fram i publiken. Först såg hon frågande ut, sen log hon och tog den vattenfyllda kulan i sina händer. Hon vände försiktigt på den som om hon var rädd att den skulle krossas mot marken. "Eld i havet" sa hon och log. Och då började jag skratta, och snart stämde alla andra in.