Bronsdolken - Den utstötte

Av Michelle Paver

Utgiven på svenska av Bokförlaget Semic.
281 sidor (plus 7 sidor efterord).
Engelska originaltiteln: Gods and warriors.
Första boken i Bronsdolken - serien.

"Han stod gömd under under utsprånget, men till vänster om honom svängde stigen och stack ut över den trånga klyftan. Han hörde hur krigarna sprang förbi. Sedan rusade de runt kröken och han såg dem genom en dimma av rött damm: en mardröm av styva svarta rustningar av läder, en skog av spjut och dolkar och pilbågar. Deras långa svarta mantlar fladdrade bakom dem som kråkvingar, och under hjälmarna var ansiktena grå av aska. En av männen ropade till, otäckt nära. Hylas slutade andas. Krigaren som hade ropat stod rakt ovanför honom. Längre upp längs stigen vände de andra tillbaka och gick neråt igen. Mot honom. Det krasade bland småstenarna när en av männen kom närmare. Han gick med lugna steg - Hylas gissade att det var hövdingen - och hans rustning rasslade med ett egendomligt hårt ljud. "Titta", sa den första mannen. "Blod." "

Hylas är en tolvårig pojke, och han är en utstött. Han är lämnad åt vildmarken och får klara sig själv. Han och hans lillasyster Issi blir överfallna av svarta, onda krigare som kallas för Kråkorna och kommer ifrån varandra. På sin flykt från Kråkorna och sitt sökande efter Issi kommer han över en dolk av brons, en dolk som de svarta krigarna av någon anledning är ute efter. Hylas hamnar på havet och spolas i land på en till synes öde ö tillsammans med flickan Pira. Hylas får även ett speciellt band till en delfin som hjälper honom och Pira att överleva. Tillsammans börjar Hylas och Pira utforska ön, men frågan är: kommer Hylas att hitta sin försvunna lillasyster? Och hur lång tid tar det innan Kråkorna hittar dem?

Jag är ganska glad att jag inte sätter betyg på den här bloggen, för det skulle vara jättesvårt att betygsätta den här boken. För den är väl... bra, antar jag. Väldigt bra. Det är med delade känslor jag börjar läsa boken. För från början är jag tveksam, det känns lite som en för blek kopia av Vargbröder. Men jag behöver inte oroa mig speciellt länge. Från och med det att Hylas och Pira ser varandra för första gången så är jag fast, för det är då sakerna börjar hända. Egentligen så är det ganska svårt att beskriva vad boken handlar om, för den har liksom ingen fast handling. Det inte direkt bara: 'döda Kråkorna' som gäller. Jag skriver att det här är en fantasybok, men egentligen så tycker jag inte att det är så mycket fantasy i den. Precis som i Vargbröder så är det mesta sånt som människor faktiskt har trott på för länge sen. Men det är en jättebra bok. Precis som i Vargbröder så får man läsa ur flera olika perspektiv, och i den här boken så är det fyra olika personer som det handlar om. Först och främst så är det ju såklart Hylas. Sen så är det Pira. Den tredje är delfinen Silver och den fjärde personen som inte är med sådär jättemycket är Hylas bästa vän, Telamon. Från början så tyckte jag att Silver var lite för lik Ulv i Vargbröder, men som tur är så ändras det efter ett litet tag. Jag tycker att det här, trots mina första intryck, lyckas bli en väldigt bra bok. Det som jag tycker där i början att den är för lik Vargbröder med offergåvor och så förändras ju som tur är. Den här boken handlar mer om gudar, och jag tycker att den engelska titeln passar riktigt, riktigt bra på den här boken, även om jag inte har några problem med den svenska. Men det som får mig att längta efter uppföljaren mest är slutet, för det blir riktigt spännande när man får veta mer om bronsdolken och om Kråkorna. Det är synd att det är så långt kvar tills den kommer, för jag ser verkligen fram emot ett nytt äventyr med Hylas och Pira.