Eldsandarnas Ö

Tack Semic för boken!

Av Michelle Paver.
264 sidor.
Engelska originaltiteln: The burning shadow
Andra delen i bokserien Bronsdolken.

Handling: Hylas letar efter sin lillasyster Issi när han blir tillfångatagen av slavhandlare och skickas till Kråkornas vulkanö Thalakrea. Han blir nedtvingad att arbeta i den mörka gruvan där någonting ondskefullt ruvar långt under marken. Samtidigt försöker Pira rymma från sitt hem på Keftiu. Hon träffar en gammal sierska som säger sig ska hjälpa Pira, men hon hamnar inte riktigt där hon tänkt sig. Ödet för henne och Hylas tillsammans, och tillsammans med lejonungen Amok måste de överleva Kråkorna och komma på ett sätt att ta bronsdolken ifrån dem.

Omdöme: Det var kul att äntligen få läsa uppföljaren till Den utstötte, som jag gillade med som kunde ha varit ännu bättre. Jag såg fram emot att få se hur Hylas och Piras kamp mot Kråkorna utvecklade sig, och vilken plats de nya djur-karaktärerna fick i bilden.
 Tyvärr var den här boken inte lika bra som ettan. Det kändes som att det tog mer än halva boken innan den verkligen kom igång. Jag hade verkligen önskat att det var mer story i den, och mindre om hur Hylas försökte överleva på Thalakrea. Jag vet att Michelle Paver gör väldigt mycket research inför sina böcker, och det är säkert jättebra för trovärdigheten och verklighetskänslan. Men ärligt talat är jag som läsare inte särskilt intresserad av hur man maskerar sin doft, tillverkar vapen från grunden eller ger offergåvor till gudar (som man inte ens är säker på om de är verkliga). Under mittenpartiet av boken så kändes det som att det inte hände så mycket mer än den där "överlevnaden", och det blir inte så spännande när man ändå vet att karaktärerna klarar sig. Jag hade önskat mig mer fantasy, och boken handlar egentligen nästan ingenting om själva bronsdolken.
 Det var också ett litet minus att boken började på ungefär samma ställe som första boken. Hylas är i vildmarken och letar efter sin lillasyster Issi medan Pira är fast på Keftiu och försöker rymma. Dessutom är det en lite för stor "tillfällighet" att de båda ska hamna på ön och träffas.
 Men nu till det positiva. Början av boken när Hylas var i gruvan var ganska bra, inte så jättespännande, men bra. Amok, lejonungen (inte lejonkungen) som ersätter delfinen Silver i den här boken, är otroligt gullig, och hennes berättarröst var ganska rolig att läsa. (Men varken hon eller Silver kommer i närheten av att vara lika bra som Ulv i Vargbröder). Ingen bok med någon form av profetia i kan slå helt snett, så det gillade jag i den här boken. Och så slutet. Slutet vägde verkligen upp resten av boken. Det var oväntat, otroligt bra och spännande. Jag tror faktiskt att jag kan ha hållit andan då.
 När man läser om tredje bokens handling så verkar det som om den här bokens slut kommer att påverka handlingen i nästa, och jag hoppas att det är bra och inte för med sig mer överlevnadstekniker. Jag tänker alltså läsa fortsättningen, för jag har ju sett att det finns riktigt bra saker i den här serien, men jag hoppas att Michelle Paver fyller den med mer handling och att Hylas och Piras kamp mot Kråkorna verkligen sätter fart.

Favoritkaraktär i boken: Amok. Även om hon inte var lika bra som Ulv så var hon en rolig och gullig liten lejonunge.
Favoritdel i boken: Spoilervarning, markera för att läsa! När Hylas var i kratern och Eldens Härskarinna kom, och sedan förde dit Amoks ande så att hon kunde hjälpa Hylas. (Jag gillar verkligen att man fick läsa hur Amok drömde det samtidigt som det hände.) Det var otroligt mäktigt, särskilt när gudarna som karaktärerna offrar till faktiskt är verkliga.

Eldsandarnas Ö, andra delen i Bronsdolken-serien, kan beställas bland annat från Adlibris eller Bokus.

Bronsdolken - Den utstötte

Av Michelle Paver

Utgiven på svenska av Bokförlaget Semic.
281 sidor (plus 7 sidor efterord).
Engelska originaltiteln: Gods and warriors.
Första boken i Bronsdolken - serien.

"Han stod gömd under under utsprånget, men till vänster om honom svängde stigen och stack ut över den trånga klyftan. Han hörde hur krigarna sprang förbi. Sedan rusade de runt kröken och han såg dem genom en dimma av rött damm: en mardröm av styva svarta rustningar av läder, en skog av spjut och dolkar och pilbågar. Deras långa svarta mantlar fladdrade bakom dem som kråkvingar, och under hjälmarna var ansiktena grå av aska. En av männen ropade till, otäckt nära. Hylas slutade andas. Krigaren som hade ropat stod rakt ovanför honom. Längre upp längs stigen vände de andra tillbaka och gick neråt igen. Mot honom. Det krasade bland småstenarna när en av männen kom närmare. Han gick med lugna steg - Hylas gissade att det var hövdingen - och hans rustning rasslade med ett egendomligt hårt ljud. "Titta", sa den första mannen. "Blod." "

Hylas är en tolvårig pojke, och han är en utstött. Han är lämnad åt vildmarken och får klara sig själv. Han och hans lillasyster Issi blir överfallna av svarta, onda krigare som kallas för Kråkorna och kommer ifrån varandra. På sin flykt från Kråkorna och sitt sökande efter Issi kommer han över en dolk av brons, en dolk som de svarta krigarna av någon anledning är ute efter. Hylas hamnar på havet och spolas i land på en till synes öde ö tillsammans med flickan Pira. Hylas får även ett speciellt band till en delfin som hjälper honom och Pira att överleva. Tillsammans börjar Hylas och Pira utforska ön, men frågan är: kommer Hylas att hitta sin försvunna lillasyster? Och hur lång tid tar det innan Kråkorna hittar dem?

Jag är ganska glad att jag inte sätter betyg på den här bloggen, för det skulle vara jättesvårt att betygsätta den här boken. För den är väl... bra, antar jag. Väldigt bra. Det är med delade känslor jag börjar läsa boken. För från början är jag tveksam, det känns lite som en för blek kopia av Vargbröder. Men jag behöver inte oroa mig speciellt länge. Från och med det att Hylas och Pira ser varandra för första gången så är jag fast, för det är då sakerna börjar hända. Egentligen så är det ganska svårt att beskriva vad boken handlar om, för den har liksom ingen fast handling. Det inte direkt bara: 'döda Kråkorna' som gäller. Jag skriver att det här är en fantasybok, men egentligen så tycker jag inte att det är så mycket fantasy i den. Precis som i Vargbröder så är det mesta sånt som människor faktiskt har trott på för länge sen. Men det är en jättebra bok. Precis som i Vargbröder så får man läsa ur flera olika perspektiv, och i den här boken så är det fyra olika personer som det handlar om. Först och främst så är det ju såklart Hylas. Sen så är det Pira. Den tredje är delfinen Silver och den fjärde personen som inte är med sådär jättemycket är Hylas bästa vän, Telamon. Från början så tyckte jag att Silver var lite för lik Ulv i Vargbröder, men som tur är så ändras det efter ett litet tag. Jag tycker att det här, trots mina första intryck, lyckas bli en väldigt bra bok. Det som jag tycker där i början att den är för lik Vargbröder med offergåvor och så förändras ju som tur är. Den här boken handlar mer om gudar, och jag tycker att den engelska titeln passar riktigt, riktigt bra på den här boken, även om jag inte har några problem med den svenska. Men det som får mig att längta efter uppföljaren mest är slutet, för det blir riktigt spännande när man får veta mer om bronsdolken och om Kråkorna. Det är synd att det är så långt kvar tills den kommer, för jag ser verkligen fram emot ett nytt äventyr med Hylas och Pira.