Det Oändliga Havet

Tack Rabén & Sjögren för boken!

Av Rick Yancey.
328 sidor.
Amerikanska originaltiteln: The Infinite Sea
Andra delen i serien Den Femte Vågen.

(OBS! Spoilervarning för första delen i serien, Den Femte Vågen!)

Handling: Cassie har lyckats rädda sin lillebror och fly undan De andra. Men utomjordingarna är inte färdiga med jordens befolkning än. Efter att den femte vågen har satt i gång kan man lita ännu mindre på andra än tidigare. Inte ens på det minsta barnet.

Omdöme: Jag gillade Den Femte Vågen väldigt mycket, speciellt eftersom den kändes så realistisk. Man kände verkligen att om utomjordingar skulle bestämma sig för att invadera jorden, då skulle det nog gå till så här.
 Storyn i Det Oändliga Havet är ganska annorlunda uppbyggd än den i första boken. Dels är den mycket kortare, och jag antar att den på sätt och vis är en transportsträcka mellan början och slutet. Den är inte lika storslagen som första boken, och har inte samma sorts tydliga mål. Det skulle kunna vara ett problem, men det är det inte när boken är så här pass bra skriven. Egentligen är det bara att hänga med och se vad som händer. Det är faktiskt väldigt skönt om man jämför med böcker där man måste sitta och koncentrera sig på saker och ting. Vad som helst kan hända.
 Karaktärerna är ju väldigt bra skrivna, även de som man bara får följa i ett kort kapitel. Det var kul att man fick läsa ur Ringers perspektiv, även om hon inte blev lika spännande då för mig. Dock var jag förvånad att man fick läsa så pass lite ur Cassies perspektiv. Hon är ju trots allt huvudpersonen. Sam hade också varit kul att få läsa mer om, men till skillnad från i första boken är han bara en bikaraktär här.
 Jag har inte läst så mycket science-fiction förut, men under de här böckerna har jag insett att jag verkligen gillar action med vapen, explosioner, helikoptrar och utomjordingar. Det kanske låter lite töntigt, men det är ganska härligt att gilla en bok bara för att man tycker att den är bra.
 Under bokens gång ställs flera frågor om vad som egentligen är den stora planen, och jag hoppas verkligen att man får svar på det i avslutningen. Vissa saker som hände i den här boken var nog menade att vara stora överraskningar, men istället tycker jag att de gjorde det hela lite krångligare än det behöver vara. Dock hoppas jag att författaren reder ut alla trådar i sista delen.
 Det här är inte en ny favoritserie eller så, men Rick Yancey har ett riktigt bra språk och en förmåga att skapa underhållande berättelser. Han kan få till roliga ögonblick, sorgliga ögonblick, och hela grejen med barnen var rätt så obehaglig. Kort sagt ska det bli spännande att se hur han knyter ihop allt i den sista boken.

Det Oändliga Havet kan beställas från bland annat Adlibris eller Bokus.

Allegiant

Tack Modernista för boken!

Av Veronica Roth.
392 sidor.
Amerikanska originaltiteln: Allegiant
Tredje och sista delen i Divergent - trilogin. HÄR hittar du alla andra inlägg som rör serien.

(OBS! Spoilervarning för de tidigare delarna i serien, Divergent och Insurgent!)

Handling: Falangerna har fallit och Evelyn har tagit kontroll över Chicago. Men efter att ha sett Edith Priors världsomskakade filmklipp så vet Tris att hon och hennes vänner måste bege sig utanför stängslet och ta reda på sanningen om staden och sig själv.

Omdöme: Så här: både Divergent och Insurgent var otroligt bra. De var actionfyllda, hade romantiska och chockerande ögonblick och var näst intill omöjliga att sluta läsa. Allegiant ... saknar det mesta av det där.
 Jag tror att problemet är att Veronica Roth inte riktigt hade en story till den här boken. Det var så otroligt mycket som hände i de två första böckerna. I den här boken ska huvudpersonerna ta sig utanför stängslet ... men sen då? I en hyfsat lång bok som den här måste det finnas en story efter det. Ja, man får reda på vad allt egentligen handlar om, varför falangerna existerade och vad divergent betyder, men det är inte så mycket mer. De ovanstående sakerna får man reda på genom att någon berättar det för huvudkaraktärerna, men när det händer på ett så odramatiskt sätt så känner jag som läsare att jag inte bryr mig så mycket. Det känns som att boken är till enbart för att besvara de där frågorna. Det hade kunnat fungera, om det som sagt inte varit så odramatiskt.
 (Under hela boken pågår någon sidostory om Evelyn vs Marcus, och ärligt talat verkar det mycket mer intressant än den faktiska storyn.)
 Sen är det det här med att Tobias också får ett berättarperspektiv. Roth har sagt att hon valde två perspektiv för att kunna utforska händelserna och den nya världen ur olika synvinklar. Det här hade också kunnat fungera, om det inte var så att Tris och Tobias befinner sig på exakt samma plats nästan hela tiden. För mig hade det räckt om man bara hade några enstaka Tobias-kapitel vid väl valda tillfällen.
 Det finns saker jag gillar med boken, som t. ex. myndigheterna i Amerika som styr allt men som man aldrig får se och grundtanken med experimenten. Det där "Renhetskriget" kändes väl lite väl dystopi-klyschigt, precis som grejen med GD och GR, men jag kan acceptera det. Slutet tyckte jag var väldigt välskrivet, och även om jag spoilat för mig själv vad som hände så var det bra.
 Det här är inte en dålig bok. Den levde inte på långa vägar upp till förväntningarna, men den har ändå vissa delar som är bra. Man behöver inte läsa den här boken om man vill behålla känslan från Divergent och Insurgent, men om man vill ha en avslutning på trilogin tycker jag ändå att man ska göra det. Kanske gillar andra den bättre än vad jag gjorde. Men personligen önskar jag att den hade varit mycket annorlunda än vad den egentligen är.

Du kan beställa Allegiant online från bland annat Adlibris eller Bokus.

Spökstaden: andra boken om Miss Peregrines besynnerliga barn

Tack Rabén & Sjögren för boken!

Av Ransom Riggs.
429 sidor.
Amerikanska originaltiteln: Hollow City
Andra boken om Miss Peregrines besynnerliga barn. Här finns min recension av första boken.

(OBS! Den här recensionen innehåller spoilers för första boken i serien!)

Handling: Efter att Miss Peregrines loop har förstörts flyr nu Jacob och de besynnerliga barnen med sin föreståndarinna, som är fångad i sin fågelskepnad. På sin resa möter de vänner, fiender och varelser ännu mer besynnerliga än de själva. De måste hitta ett sätt att återställa Miss Peregrine till sin vanliga form, men tiden är knapp, och väsendena som jagar dem är aldrig långt efter.

Omdöme: Det är alltid kul att få läsa en bok som man har gått och väntat på, i det här fallet närmare två år.
 Det här är helt klart en värdig uppföljare. Man kastas in i handlingen direkt efter slutet på första boken tillsammans med barnen i båtarna, och sen är det bara att följa med dem på deras resa. Medan första boken handlade om hur Jacob hittade de besynnerliga barnen och fick lära sig som väsen och tomgastar så handlar den här mer om barnens äventyr under sökandet efter ett botemedel åt Miss Peregrine, vilket jag gillar. Det var också väldigt snyggt hur en viss saga blev invävd i berättelsen på ett otroligt smidigt sätt.
 Boken är indelad i två "delar". Den första av dem gillade jag verkligen, med alla sidoäventyr och liknande. Den andra tyckte jag var bra, men det hade gärna fått vara lite mer fart och action i den. Jag tyckte att det blev lite tjatigt då man flera gånger fick höra "vi visste alla att det här var vår sista chans att..." eller "och så hängde vårt sista hopp vid..." eller andra meningar i den stilen. Den kanske också var lite väl mycket sammanträffande att de flesta personer som barnen mötte också var besynnerliga, men det är väl sådant som man får acceptera.
 Mina personliga favoritpartier i boken var allt som hade med tomgastar eller loopar att göra, antagligen för att jag gillar när det blir mer fantasy. Det var också kul att se hur Jacobs förmåga utvecklades. Ju fler tomgastar desto bättre.
 Även om jag tyckte att andra "delen" var lite seg så måste jag säga att det blev riktigt intressant framåt slutet. Det kom minst en oväntat händelse, och det som hände i sista kapitlet vägde upp mycket av de segare partierna.
 Jag tycker att det är lite svårt att bedöma karaktärerna när man bara får läsa ur Jakobs perspektiv, så jag ska rikta in mig på honom. Jag antar att han förändras lite under bokens gång. Han påminner på många sätt om Jacob från första boken, någon som vill utforska och upptäcka, men närmare slutet av boken gör han vissa beslut som visar att han har utvecklats.
 Jag gillar scenen då Jacob tänker på att inte leva upp till de andras förväntningar som barnbarn till Abe. Det är något som i alla fall jag som läsare har tänkt på, att de besynnerliga barnen egentligen ser på honom som en yngre version av sin farfar.
 Man kan ju säga lite vad man vill om Jacobs och Emmas relation. Personligen tycker jag inte att deras kärlek verkar särskilt djup (det räcker inte riktigt med att Jacob tänker eller säger att han älskar henne), och det hade fungerat om de bara var vänner. Men eftersom det är som det är så var det bra att deras relation fick någon sorts motgång under boken, så att den blev lite mer intressant.
 Slutet i en bok är något av det viktigaste, tycker jag, och det här slutet var väldigt bra. Det hade inte skadat att lyssna på lite episk musik när man läste sista sidan. Visst, det är en cliffhanger, men jag har faktiskt börjat gilla cliffhangers. Om de är bra gjorda så ar de ett bra sätt att hålla kvar läsarens intresse.
 Spökstaden var lite av en mellanbok, men den klarade ändå av att stå på egna ben bra, och det ska bli spännande att se hur Riggs avslutar berättelsen om miss Peregrines besynnerliga barn.

Spökstaden går att beställa från bland annat Adlibris eller Bokus.

Trolldomsakademien: Eldhäxan

Tack Semic för boken!

Av Peter Bergting.
221 sidor.
Första delen i bokserien Trolldomsakademien.

Handling: På Trolldomsakademien i den magiska staden Morwhayle möts tre ungdomar, Miranda, Emmi och Orville, och i den underliga skolan fylld av drakar, demoner och magi försöker de lösa ett till mystiskt mord som begåtts.

Omdöme: När jag först fick höra att bokserien Legenden om Morwhayle (som jag verkligen gillar) skulle få en fortsättning så trodde jag att det skulle bli en liknande berättelse. Men jag tycker inte att man ska se på Trolldomsakademien som en fortsättning på Morwhayle, utan som en egen story.
 Jag visste att Malda skulle komma tillbaka, och att få läsa om henne var en av de saker jag såg fram emot mest. Men det känns skönt att jag blev mer intresserad av de andra, nya karaktärerna. Det här är trots allt mer deras berättelse än Maldas.
 När man hör ordet "magiskola" tänker man ju direkt: Hogwarts! Jag var alltså lite orolig att den här boken skulle bli för lik Harry Potter. Visst, det finns några likheter, men Bergting lyckas skapa en egen magiskola som inte blir en Hogwarts-kopia.
 Samtidigt som det är bra att boken inte blir för lik HP-serien så skulle jag ändå vilja ha sett lite mer magilektioner, eller i alla fall användande av magi. Jag blev glad när jag läste att Malda skulle bli nekromanti-lärare, så det var lite synd att man faktiskt aldrig fick se någonting av det.
 Den nya huvudpersonen är Miranda, en skygg trettonårig flicka som påstår sig vara levande död. Hon har en hemlighet, jag ska inte avslöja vad, men det var inte förrän i slutet av boken som jag förstod varför det var så viktigt att den var hemlig. Dock var det spännande med hennes "förmåga". De två andra personerna i "huvudkaraktärs-trion" är Orville och Emmi, båda med olika bakgrunder. Jag hoppas att man får följa dem mer i kommande böcker, för jag vill gärna veta mer om dem. Bergting har dessutom en ny drake, Potopor. Han verkar som en intressant karaktär, så det var synd att han inte var med så mycket i boken. Hoppas han får mer tid i nästa del. Dock vet jag inte om jag tror på att Malda skulle ha problem med att prata inför människor när man har läst tre böcker då hon vill ta över världen och är halvt ond.
 Snabbt ska jag också säga att eftersom det här är en sorts deckare hade det varit bra med lite ledtrådar innan avslöjandet så att man kan försöka lista ut mysteriet själv. Då hade det kunna blivit en liten överraskning på slutet istället när pusselbitarna läggs ihop. Nu kom "reveal"-grejen mer från ingenstans.
 Då Legenden om Morwhayle var en bokserie som kunde läsas av alla åldrar så känns det som att den här boken riktar sig till lite yngre. Den är mycket kortare än förra seriens böcker, har inte de där läskiga partierna och är mer som ett miniäventyr än en "ut-och-rädda-världen"-berättelse. Personligen gillar jag Legenden om Morwhayle mer, men den här är absolut bra. Det märks författaren har blivit ännu bättre på att skriva sedan förra boken.
 För nya yngre läsare så tror jag att den här boken är perfekt. Gamla läsare kommer också gilla den, men man ska inte tänka på det som en fortsättning till Morwhayle-serien.
 Jag tror att boken hade tjänat på att vara lite längre så man kunde ha fått lära känna alla karaktärer ordentligt. Men jag gillar verkligen den härliga fantasin i boken. Saker jag skulle vilja se mer av i fortsättningen, som jag absolut kommer att läsa, är: mer magi, mer Potopor och lite mer av allt annat.
 Kort och gott: en bra bok som dock inte föll mig i smaken riktigt lika mycket som Morwhayle-serien, men som absolut borde läsas av yngre läsare.
 (Och en sista grej: snyggare omslag än de som Bergting gör får man svårt att leta efter.)

Eldhäxan går att beställas från Adlibris eller Bokus.

The Portent: Tecken i Skyn

Av Peter Bergting.
132 sidor.
En fristående fortsättning till The Portent: De dödas rike.

Handling: Skogsrået Lin vandrar genom de dödas rike, sökandes efter sin vän Milo som offrade sig för henne i striden mot demonen Guishen. Snart upptäcker hon att alla vägar tillbaka till de levandes värld är stängda och att det är någon som försöker hindra henne från att ta sig tillbaka. Men om Lin lyckas ta sig tillbaka, vilken sorts värld och gamla fiender kommer då att vänta henne efter hennes frånvaro?

Omdöme: En av de saker som gjorde mig mest peppad inför Tecken i Skyn var att efter sju år sedan den senaste boken så finns det fortfarande en story att berätta, och det tycker jag sätter igång fantasin. Eftersom jag verkligen gillar Bergtings tidigare verk, båda Morwhayle-bokserien och hans seriealbum (The Portent och Domovoi) så såg jag verkligen fram emot att läsa den här.
 Det här är både en bra och dålig sak med boken som jag ska säga nu, och jag tänkte lite samma sak när jag läst ut Dödens stad. Det är att efter sista sidan så känns det lite snopet, plötsligt har man läst klart och slutet bara kom och gick. Men så är det egentligen inte, och jag tror att jag har förstått varför det kändes så vid första genomläsningen. Berättelsen är inte densamma som man tror att den är, den är djupare, och man måste tänka lite för att verkligen förstå den. Först känns det alltså som att "jaha, var det allt", men sedan när man väl börjar tänka på vad man nyss läst så inser man hur bra det egentligen är. Det här är ett konstverk, både i text och bild!
 Men över mer till själva boken. Först och främst: den är så otroligt snygg! Det går inte att beskriva, man måste se det själv. Färgerna skapar så fantastiska stämningar, och jag undrar om det finns någon bättre än Bergting på att berätta berättelser lika mycket med bilder som men ord där båda två är perfekt balanserade.
 Något jag gillar är att Tecken i Skyn verkligen är Lins berättelse. Första boken handlade mer om hennes äventyr med Milo, men den här handlar verkligen om Lin. Det var mindre action i boken än i första, men storyn behöver absolut inga fighter för att bli bra.
 Jag måste säga att Alkuin och Kaspara, Lins gamla tränare, nog är de bästa karaktärerna. Båda två är jäkligt coola, och ingen är helt ond eller god (något av det bästa med Bergting böcker). De tillför så mycket till storyn, och utan dem skulle boken inte varit hälften så bra.
 Om jag måste säga någonting negativt så är det väl att jag först såg den riktiga storyn vid andra genomläsningen. Jag tyckte också att Lin ibland pratade lite för modernt, med ord som 'typ', men det är inget som stör i längden.
 Slutet är det bästa i boken, enligt mig. Jag gillar verkligen hur det som händer händer, och de sista 20 sidorna är helt fantastiska, både i ord, bild och framför allt handling och karaktärer.
 Jag kan faktiskt inte beskriva hur otroligt mycket jag gillar den här boken. Allt är fantasifullt och triggar fantasin hos läsaren, och varenda sida är en inspirationskälla för mig. Det spelar ingen roll om det kommer ännu en fortsättning eller inte, den här berättelsen är ändå fantastisk!

Favoritkaraktär i boken: Alkuin. Kan inte förklara varför, han är bara riktigt cool. (Men nu fick han plötsligt en hård match mot Kaspara som favorit).
Favoritdel i boken: Början i de dödas rike, de sista 20 sidorna, och det mesta däremellan.

Tecken i Skyn kan och borde verkligen beställas från bl.a. Adlibris eller Bokus.

Eldsandarnas Ö

Tack Semic för boken!

Av Michelle Paver.
264 sidor.
Engelska originaltiteln: The burning shadow
Andra delen i bokserien Bronsdolken.

Handling: Hylas letar efter sin lillasyster Issi när han blir tillfångatagen av slavhandlare och skickas till Kråkornas vulkanö Thalakrea. Han blir nedtvingad att arbeta i den mörka gruvan där någonting ondskefullt ruvar långt under marken. Samtidigt försöker Pira rymma från sitt hem på Keftiu. Hon träffar en gammal sierska som säger sig ska hjälpa Pira, men hon hamnar inte riktigt där hon tänkt sig. Ödet för henne och Hylas tillsammans, och tillsammans med lejonungen Amok måste de överleva Kråkorna och komma på ett sätt att ta bronsdolken ifrån dem.

Omdöme: Det var kul att äntligen få läsa uppföljaren till Den utstötte, som jag gillade med som kunde ha varit ännu bättre. Jag såg fram emot att få se hur Hylas och Piras kamp mot Kråkorna utvecklade sig, och vilken plats de nya djur-karaktärerna fick i bilden.
 Tyvärr var den här boken inte lika bra som ettan. Det kändes som att det tog mer än halva boken innan den verkligen kom igång. Jag hade verkligen önskat att det var mer story i den, och mindre om hur Hylas försökte överleva på Thalakrea. Jag vet att Michelle Paver gör väldigt mycket research inför sina böcker, och det är säkert jättebra för trovärdigheten och verklighetskänslan. Men ärligt talat är jag som läsare inte särskilt intresserad av hur man maskerar sin doft, tillverkar vapen från grunden eller ger offergåvor till gudar (som man inte ens är säker på om de är verkliga). Under mittenpartiet av boken så kändes det som att det inte hände så mycket mer än den där "överlevnaden", och det blir inte så spännande när man ändå vet att karaktärerna klarar sig. Jag hade önskat mig mer fantasy, och boken handlar egentligen nästan ingenting om själva bronsdolken.
 Det var också ett litet minus att boken började på ungefär samma ställe som första boken. Hylas är i vildmarken och letar efter sin lillasyster Issi medan Pira är fast på Keftiu och försöker rymma. Dessutom är det en lite för stor "tillfällighet" att de båda ska hamna på ön och träffas.
 Men nu till det positiva. Början av boken när Hylas var i gruvan var ganska bra, inte så jättespännande, men bra. Amok, lejonungen (inte lejonkungen) som ersätter delfinen Silver i den här boken, är otroligt gullig, och hennes berättarröst var ganska rolig att läsa. (Men varken hon eller Silver kommer i närheten av att vara lika bra som Ulv i Vargbröder). Ingen bok med någon form av profetia i kan slå helt snett, så det gillade jag i den här boken. Och så slutet. Slutet vägde verkligen upp resten av boken. Det var oväntat, otroligt bra och spännande. Jag tror faktiskt att jag kan ha hållit andan då.
 När man läser om tredje bokens handling så verkar det som om den här bokens slut kommer att påverka handlingen i nästa, och jag hoppas att det är bra och inte för med sig mer överlevnadstekniker. Jag tänker alltså läsa fortsättningen, för jag har ju sett att det finns riktigt bra saker i den här serien, men jag hoppas att Michelle Paver fyller den med mer handling och att Hylas och Piras kamp mot Kråkorna verkligen sätter fart.

Favoritkaraktär i boken: Amok. Även om hon inte var lika bra som Ulv så var hon en rolig och gullig liten lejonunge.
Favoritdel i boken: Spoilervarning, markera för att läsa! När Hylas var i kratern och Eldens Härskarinna kom, och sedan förde dit Amoks ande så att hon kunde hjälpa Hylas. (Jag gillar verkligen att man fick läsa hur Amok drömde det samtidigt som det hände.) Det var otroligt mäktigt, särskilt när gudarna som karaktärerna offrar till faktiskt är verkliga.

Eldsandarnas Ö, andra delen i Bronsdolken-serien, kan beställas bland annat från Adlibris eller Bokus.

Skräcken i Dunwich

Tack LL-förlaget för boken!

Av H. P. Lovecraft, Peter Bergting, Marcus Ivarsson, Emilie Östergren och Alvaro Tapia.
87 sidor.
Tredje boken i LL-förlagets Tecknade klassiker-serie.

Den här boken innehåller fyra serieverisioner av skräck-,fantasy- och sci-fi-författaren H. P. Lovecrafts mest kända noveller. Varje serienovell är gjord av olika tecknare, så jag tänker helt enkelt recensera dem en efter en. Här kommer de:

Skräcken i Dunwich av Peter Bergting.
Handling: När pojken Wilbur föds i familjen Whateley blir det allt mer uppenbart att någonting mystiskt är i görningen på den ensliga bondgården, och det dröjer inte länge innan en djup skugga sänker sig över byn Dunwich.
Omdöme: Anledningen att jag ville läsa den här boken över huvud taget var nog för att Peter Bergting medverkade i den. Jag hade läst några Lovecraft-noveller innan, men när jag hörde talas om det här tog jag tag i att läsa Dunwich-berättelsen så fort som möjligt.
 Bergting lyckas bra med att få in novellen på bara 20 seriesidor. Det är riktigt snyggt och det är inte några viktiga detaljer från orginalberättelsen som missas. Jag har absolut en favoritteckning i serien, och det är Bilden (med stort B) på Wilbur. Den var ännu bättre och mycket mer än vad jag förväntat mig. Läs novellen så förstår du.
 Någonting jag störde mig lite på i de andra berättelserna var den kortfattade och "lättlästa" texten (kommer till det senare), men i den här berättelsen störde det inte mycket. Dialogen, alltså pratbubblorna, påverkas inte alls av det lättlästa. Det är bara några gånger i de fyrkantiga "berättelse-rutorna" som texten blir lite för mycket rakt på sak, men det stör som sagt nästan inte alls.
 Det enda jag hade hoppats på lite mer på var bilderna på själva "skräcken" (vill inte avslöja något nu). I Lovecrafts novell så beskrivs den väldigt detaljerat, och jag hade hoppats på någonting mer åt det hållet i serien. Men det kanske är lite svårt att förvandla de Lovecraft-typiska beskrivningarna till en bild. Och "skräcken" ger ändå ett bra intryck.

(Lovecraft-typisk beskrivning = en vansinnig skapelse bortom människans fantasi.)

Råttorna i muren av Marcus Ivarsson
Handling: Herr de la Poer flyttar till slottet Exham Priory där hans släkt tidigare bott, både de och slottet djupt hatade. Men någonting gömmer sig i väggarna, och under slottet finns mer än vad man anar.
Omdöme: Råttorna i muren är den enda av dessa fyra serienoveller där jag inte läst originalet. Men serien är bra gjord, så när jag läser den är det väldigt lätt att tänka sig hur Lovecraft har skrivit.
 Marcus Ivarssons tecknarstil är, jag vet inte hur jag ska beskriva den, avslappnad. Den är liksom skön, varken för krånglig eller för enkel. Eftersom jag inte läst originalet är det svårt att jämföra den med serien, men det känns som att Ivarsson lyckas få med allt viktigt och föra med sig en passande stämning.
 Berättelsen (alltså serien) lyckas bli lite småläskig. Men det som jag framförallt tycker att den lyckas med är att göra mig väldigt sugen på att läsa originalet.

Katterna i Ulthar av Emelie Östergren.
Handling: Det bor många katter i Ulthar, men utanför byn lever en man och en kvinna som hatar katter mer än någonting annat. Och en natt, efter att en mystisk karavan kommit till staden, försvinner alla katter spårlöst.
Omdöme: Tecknarstilen i den här berättelsen kanske inte är min favorit, men den passar väldigt bra till sagan (för den här lutar mer åt sago-hållet). Katterna i Ulthar är inte en särskilt lång berättelse, men den gjorde sig rätt bra i serieform. Ingenting blir lämnat utanför, och det enda som stör mig är att den lättlästa texten är lite för lättläst och kortfattad. Men berättelsen i helhet är bra.

Skuggan över Innsmouth av Alvaro Tapia.
Handling: En nyfiken genomresande bestämmer sig för att övernatta i hamnstaden Innsmouth, trots varningar. Efter att ha fått höra en vansinnig berättelse får han på ett fasansfullt sätt ångra sitt beslut.
Omdöme: Jag vet inte hur många andra än jag som kände igen Alvaro Tapia som tecknaren till Harry Potter-omslagen, men så fort jag såg namnet blev jag riktigt nyfiken.
 Det här kan vara min favorit i hela boken. Ta bara färgerna, de är nästan svartvita, och de ger den vemodiga känsla av Innsmouth som finns i novellen helt perfekt.
 Jag gillar tecknarstilen väldigt mycket, och att man aldrig riktigt får se huvudpersonens ansikte (i novellen får man inte ens veta hans namn). Särskilt de sista sex sidorna gillar jag väldigt mycket, för att den delen av berättelsen blev otroligt bra i Tapias serie. Men höjdpunkten med hela berättelsen var helt klart "varelserna" och den absolut sista bilden.
 Jag tyckte det var lite synd att "förvandlingen" och att "återvända till havet" inte kom med helt i serien, men allt som allt förstod man hur allt hängde ihop, och berättelsen var riktigt bra.

Jag ska bara lägga till att jag tyckte det var kul med efterordet som handlar om H. P. Lovecraft och hans verk. Boken var väldigt läsvärd, och den har gjort mig ännu mer sugen på att läsa mer av Lovecraft, och kanske en del serier också.

Skräcken i Dunwich och andra berättelser går att beställa från bland annat Bokus och Adlibris.

Den skrikande trappan

Tack B. Wahlströms för boken!

Av Jonathan Stroud.
399 sidor.
Första delen i serien Lockwood & Co.
Engelska originaltiteln: The Screaming Staircase

Citat:

" Flickan stod mitt på golvet i sovrummet som gjorts om till arbetsrum, som inramad av den öppna dörren. Hon var ganska svag, men jag såg att hon stod barfota på den hoprullade mattan - eller snarare i den, för hennes fötter hade sjunit ner i tyget som om hon vadade i vatten. Hon bar en vacker knälång sommarklänning med mönster av stora, ganska pråliga solrosor i orange. Det var ingen modern modell. Klänningen och flickans kropp och hennes långa ljusa hår lyste med ett svagt, blekt sken, som från någon avlägsen ljuskälla. Och hennes ansikte...
 Hennes ansikte var ett kilformat solitt mörker. Inget ljus nådde det alls. "

Handling:
I årtionden har Problemet härjat över Storbritannien - det vill säga att de dödas andar återvänder, mestadels mindre trevliga. Många företag, så kallade agenturer, har bildats och använder sig av barn och ungdomar med Talanger för att bekämpa hemsökelserna. Berättelsen kretsar kring Lucy, som efter flera misslyckade försök till en anställning som spökjägare blir antagen av det lilla företaget Lockwood & Co. Efter ett misslyckat uppdrag, som innefattar ett mordiskt spöke och en kraftig explosion, har företaget bara ett val för att inte gå under. Efter ett generöst erbjudande antar de uppgiften att undersöka och rensa ett av Englands mest hemsökta gods där den Skrikande trappan och det Röda rummet väntar i natten.

Omdöme:
Första gången jag hörde talas om Den skrikande trappan var när Rick Riordan, en av mina favoritförfattare, rekommenderade den på sin hemsida otroligt mycket. Nu när jag såg att det hade kommit ut på svenska blev jag alltså riktigt sugen på att läsa den.
 Efter att ha läst så otroligt mycket Game of Thrones (A Song of Ice and Fire) på slutet så var det här precis en sån bok som jag behövde. Till skillnad från GoT är det här snabbt äventyr med action och en ganska enkel men bra berättelse där det bara är att hänga med.
 Något av det mest intressanta att läsa om i boken är just alla olika sorters spöken. Det finns de blodtörstiga  spökena som antar en massa olika former och som gör allt för att sätta tänderna i en, men också de svaga ekon av till exempel en man som bara står och tittar upp på ett träd med ett rep hängandes slappt i handen. Det är alla de där små detaljerna, de små historierna som skymtar förbi, som gör Den skrikande trappan speciell.
 Själva världen som boken utspelar sig i är också intressant. Det är fortfarande London och Storbritannien, men spöken har härjat där i årtionden. Jag gillar att man inte riktigt får veta när boken utspelar sig, eftersom man då kan fantisera lite själv. Det kan vara i framtiden, men också i en alternativ nutid.
 Spökjägargrejen, som trots allt är vad boken handlar om, är också spännande. Hela företag-som-bekämpar-spöken-grejen känns helt logisk, och den är kul att man får en liten inblick i de stora företagen, trots att berättelsen kretsar kring Lockwood & Co. Jag älskar alla de här småuppdragen som huvudpersonerna får göra men som egentligen inte har någonting med huvudstoryn att göra. Som jag sa tidigare, det är detaljerna som gör det.
 Huvudpersonen, alltså den vars perspektiv man får läsa ur, är Lucy Carlyle (behövde kolla Wikipedia för att komma ihåg efternamnet). Jag tycker egentligen inte att man får så stor känsla får vem hon är, utan det är mest "huvudpersonen som omges av färgstarka karaktärer". Men jag tyckte att hennes Talang, alltså speciella förmåga, var intressant, särskilt i början av boken, och jag hoppas man får se mer av den i fortsättningen.
 De "färgstarka karaktärerna" som omger Lucy är Anthony Lockwood och George Cubbins (hej igen, Wikipedia!). De har båda starka personligheter, men jag tror inte att jag själv får någon speciell känsla av dem.
 Men några favoritkaraktärer har jag ändå. Det var en snubbe som skymtade förbi vid ett tillfälle, Quill Kipps tror jag att han hette, som var ganska rolig, och så är jag ett stort fan av Annie Ward, trots att hon är ett mordiskt spöke.
 Huvudstoryn ska jag inte säga så mycket om, eftersom det skulle spoila för mycket. Men den är riktigt bra, och jag gillar verkligen hur alla trådar lyckades knytas ihop så troligt bra på slutet!
 De få saker jag störde mig lite på i boken, eller i alla fall i början, var att karaktärerna pratade så högtidligt för att vara så unga, men när jag fick reda på hur gamla de var så var det inget problem längre. (Till de som tänker läsa den här boken, Lucy är femton år!) Ibland kändes språket i boken lite ... oproffsigt, men det var inget som jag störde mig mycket på. De enda andra sakerna jag tyckte var mindre bra var att vissa saker kändes som lite "lägliga" sammanträffanden, men det får man stå ut med och det störde inte läsningen alls.
 Den skrikande trappan är inte en ny favoritbok, men den är absolut bra och helt klart läsvärd. Författaren är bra med ett enkelt språk, och det är alltid kul när någon lyckas få en att ogilla en "allmänt otrevlig" bokkaraktär. Jag tänker absolut läsa fortsättningen, och jag ser fram emot fler spöken som stryker omkring i dimman på Londons gator!
 Favoritdel av boken: Allt med Annie Ward...

Den skrikande trappan kan beställas från bland annat Adlibris eller Bokus.

Recensionsexemplar!

Den skrikande trappan
av Jonathan Stroud.

Den här veckan fick jag hem två roliga recensionsexemplar som jag hade bett om. Den första boken är Den skrikande trappan (Lockwood & Co. del 1) av Jonathan Stroud som jag fick från B. Wahlströms. (Tack så mycket!) Den korta sammanfattningen av handlingen? England har drappats av Problemet - alltså att de döda går igen som spöken och är mindre trevliga. Lösningen är barnspökjägare med Talanger som jobbar för olika spökbekämparföretag.

Extra kul var det att
förlaget hade slagit in boken
och skrivit en av de små
faktatexterna ur den på paketet.
(Klicka för större bild.)

 Jag hörde den här boken rekomenderas stort av en av mina favoritförfattare, Rick Riordan, så när jag såg att den hade kommit ut på svenska ville jag såklart läsa den direkt. Är
typ halvvägs genom boken än så länge, och den är riktigt bra!
Den andra boken är Törnrosens nyckel av Tone Almhjell som jag fick från Bonnier Carlsen som e-bok. Jag är väl inte så jätteförtjust i digitala böcker (inte för att jag har läst några...), men jag ska försöka få till att läsa den här, och annars får jag väl helt enkelt köpa den som en vanlig tryckt bok.

Nyckeln

Av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg.
813 sidor.
Tredje och sista delen i Engelsforstrilogin. Här kan du läsa alla andra inlägg som jag skrivit om böckerna.

Den här recensionen innehåller stora spoilers för de två tidigare delarna i serien, Cirkeln och Eld, MEN: den innehåller även små spoilers för den här boken, Nyckeln. Det är nästan omöjligt att skriva en recension av den utan att berätta vad den handlar om, så om man vill att allt ska vara en överraskning så ska man nog sluta läsa här.

" Den bländande vitheten mattas av.
 Ida blinkar till. Ser sig omkring.
 Hon står inte längre i kyrkan. Hon står inte någonstans. En gråhet omger henne. Som en dimma, men ändå inte. Det är mer som ett ingenting.
 Matilda står fortfarande bredvid henne i sin vita särk, håller hennes hand i sin. Hennes rödblonda hår, isblå ögon och fräknar står i skarp kontrast till allt det grå runtomkring dem.
 Ida försöker slita åt sig sin hand, men Matilda släpper den inte.
 "Var är vi?" säger Ida.
 "I gränslandet."
 "Var är ..."
 Matilda hyssjar åt henne.
 "Tyst", viskar hon och spejar ut i gråheten med rädda ögon. "Annars hittar de oss."
 Plötsligt är Ida glad att Matilda håller henne i handen.
 Handen.
 Alldeles nyss, när Ida var i kyrkan, sträckte hon ut sin hand mot Minoo och Minoo gick rakt igenom den. Men Matilda kan ju uppenbarligen ta i henne.
 Då kanske jag inte är helt död ändå, tänker Ida. Inte helt.
 Hon tittar ner och ser att hon har sina vanliga kläder på sig. Den mörka jackan. Ljusblå, v-ringad tröja och jeans. Hon rör vid silverhjärtat som hon har kring halsen.
 Matildas grepp hårdnar.
 "Aj" väser Ida.
 Matilda börjar springa, drar med sig Ida som snubblar till innan de hittar en gemensam rytm.
 Marken är dold under dimslöjorna. Underlaget känns mjukt och svampigt, och Ida kan inte höra sina steg. Men det finns åtminstone något slags mark. Hon kan känna den. Och hon andas snabbare när hon springer, pulsen slår hårdare. Silverhjärtat studsar mot hennes bröstkorg.
 Jag kan inte vara död, tänker hon. Inte helt.
 De springer vidare. Det finns inget att fästa blicken på i det grå, alla perspektiv försvinner, det känns som om de inte kommer någonvart.
 Ida kastar en blick bakåt. Bara gråhet.
 Nej.
 Ett svagt viskande hörs.
 Det finns något där. "

Drygt en månad efter det misslyckade människooffret i Engelsfors gymnasiums gympasal så tvingas De utvalda återigen in i kampen mot demonerna. Apokalypsen närmar sig, och De utvalda måste på något sätt lista ut hur de ska kunna stoppa den innan den har slukat allt liv på jorden. Men snart visar det sig att inget är som de tidigare trott, och inte bara de magiska händelserna i tonåringarnas liv skakar om precis allt. Allt ställs på sin spets: relationer, kärleksproblem och kanske framförallt: lojaliteten mellan De utvalda och personerna runtomkring dem. Allt hotar att falla sönder, och den lilla tid som finns kvar innan undergången slutligen är här håller snabbt på att rinna ut.

Nyckeln är som en explosion. Inte en rykande krater som har utplånat allt bra, utan ögonblicket då allt träffar en rakt i ansiktet och är ljust precis överallt. Överväldigande, uppslukande och enorm. Bara inom de första 100 sidorna så känns det som om precis allt har hänt, och då är "allt" miljoner gånger mer och miljoner gånger mer episkt än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Bara citatet ovanför, som är själva början av boken, är storslaget. Nu när jag har läst den här avslutande boken i trilogin så kan jag lätt säga att den förtjänar att kallas för en episk berättelse.
 Sara och Mats har flera gånger sagt att det roligaste med att skriva den här avslutande delen var att få bränna av allt krut de sparat på. Då tänker man ju "men vad kul! Eld var ju ännu mer spännande än Cirkeln, så då måste ju Nyckeln bli ännu bättre!" Och ja, det är precis helt rätt, men jag tror inte att någon hade kunnat fatta hur mycket krut det egentligen var författarna hade sparat på. Det är först nu man på allvar förstår vilken stor och fantastisk värld de skapat. Och den är så spännande nu när man får veta ännu mer, och jag är helt förälskad i idén med demonerna och beskyddarna och allt annat som Sara och Mats har skapat! Jag tycker att det är helt otroligt att de lyckats göra de två första böckerna så fantastiska, och ändå sparat så mycket till Nyckeln. Och jag blir så glad när man kan ta meningen "och till slut kan De utvalda bara vara säkra på en sak: allt kommer att förändras" ur bokens beskrivning på största allvar.
 Upplägget i Nyckeln är lite annorlunda än i de tidigare böckerna. Jag tänker inte berätta på vilket sätt, men när ni läser boken så förstår ni nog vad jag menar. Man förstår verkligen att det inte längre bara handlar om att stoppa demonernas välsignade, utan nu är det den riktiga apokalypsen som är på väg. Det finns många scener där man lätt skulle kunna sätta in filmtrailermeningen "everything has led this", just eftersom det är precis så det känns. Som att det här verkligen är det absoluta slutet som alla tidigare val och handlingar har lett till. Jag gillar den känslan otroligt mycket.
 I Nyckeln skruvas allt upp till maxnivån: magin och krafterna utvecklas och blir ännu mäktigare, vänskaps- och familjeproblemen ställs på sin spets, och alla fantastiska karaktärer får genomgå val och prövningar ända fram till slutet. Allt utvecklas, kanske framförallt karaktärerna, så otroligt mycket, och författarna har inte snålat med någonting utan gett oss en 100% final.
 En sak som jag verkligen gillade var att Nyckeln blev mycket mer av en fantasybok. Visst, alla andra element i berättelsen finns fortfarande där, men de magiska delarna blir ännu större än i de tidigare böckerna. Krafterna utvecklas, och när slutet närmar sig så är allt ... *superlativ som inte räcker till*. Och ja, jag är barnsligt förtjust i eldklot, levitationsförmågor och häxhänder som skjuter blixtar. Det här börjar nästan bli onödigt att säga nu, men jag älskar det!
 Det är framförallt två "avslöjanden" i den här boken som jag är extra förtjust i. Det är sådana saker som jag verkligen inte räknat med att författarna skulle göra, helt enkelt för att det skulle skaka om ganska mycket i världen som de byggt upp. Men de gör det, och det blir som ett slag i ansiktet, fast på ett otroligt bra sätt. Det finns även några "återvändanden" som jag bara kan beskriva med mitt blivande favoritord (och framförallt det första återvändandet): E. P. I. S. K. T.
 Det kommer några nya karaktärer i den här boken. De flesta av dem tycker jag är rätt intressanta och roliga att läsa om, men några av dem tyckte jag inte att man fick lära känna så mycket. Det kan visserligen bero på att jag var så indragen i boken och läste så snabbt och så mycket att jag har en stor minneslucka, och i princip inte har en aning om vad som hände där i mitten av boken eftersom jag var så indragen. I så fall tycker jag att det är en okej ursäkt.
 När det gäller huvudstoryn i boken så var jag hela vägen fram till slutet rätt tveksam. Utan att spoila något så kan jag säga så här: det fanns två olika sätt som det hela kunde sluta på, och ett av dem hade varit rentav dåligt. Som tur var så slapp jag bli besviken, för när det kommer till slutet så är allt perfekt.
 Slutet. Vad kan jag säga om det utan att spoila något? Förutom att det var så jäkla spännande att det inte var sant, flera kapitel fläckfri nagelbitare, oväntat på flera sätt, magiskt, maxat och episkt? Att det vid ett tillfälle inte fanns något annat sätt för mig att reagera på än att slå handen för munnen och fortsätta läsa med uppspärrade ögon? Inte så mycket.
 Jag gillar att det är ett öppet slut i boken. Författarna hade ju tidigare avslöjat det, att det skulle finnas något man förhoppningsvis kunde fantisera vidare kring, trots att de inte kommer skriva några fler böcker, och det har de lyckats bra med. Det var inte som jag hade förväntat mig, verkligen inte, men otroligt bra, och det skulle inte kunna gå att skriva ett värdigare slut till en sådan här trilogi.
 Jag har ju den här dumma regeln att jag i varje recension ska skriva en "dålig" sak om boken. I det här fallet finns det bara en sak, och det har egentligen inte ens med själva boken att göra. Det är det där jag skrev att allt gick så snabbt att det blev lite överväldigande med allt som hände. Men det är ju helt och hållet mitt fel. Visst, det finns vissa saker som jag stör mig lite på, men det handlar bara om vad jag personligen tyckte skulle hända och inte om författarnas val. Jag tror att det är omöjligt att skriva en bok där allt är precis som alla vill ha det, och jag tror faktiskt att det finns en mening i att inte gilla allt. Vad skulle De utvalda vara utan Ida, liksom? Just det, döda.
 Nyckeln är ren perfektion. Den har allt. Det här är inga tomma ord som jag sitter och skriver, jag menar dem, vartenda ett. Nyckeln är en berättelse och resa som är episk från första sidan till sista, den är ett absolut mästerverk, och den är helt en äkta Bok.

(Beställ boken på bland annat Adlibris eller Bokus, för det finns inte minsta lilla anledning till att du inte skulle göra det!)

Bokiga saker i brevlådan #3

(Först kan jag väl bara säga att jag byter namn från "Bok-relaterade saker i brevlådan" till "Bokiga saker i brevlådan" eftersom det låter mycket roligare. Men etiketten kommer fortfarande heta "Bok-relaterade saker...", bara så att ni vet.)

Senaste veckan (om man räknar liite med förra veckan) så har jag fått hem ovanligt många roliga paket. Några recensionsexemplar från några (ett, egentligen...) snällt förlag, och några roliga bokbeställningar som jag gjorde för ett tag sedan. Böckerna är .... *trumvirvel* ...

Samlingen av Petrus Dahlin och Lars Johansson

och

En varm vinter av Christina Wahldén

Det där var recexen, båda från Rabén & Sjögren, och båda två var väldigt roliga. Kanske speciellt Samlingen eftersom jag gillade Skuggan (första delen i serien The World of Voodoo) så mycket. Har hunnit cirka 100 sidor in i den än så länge, och den är inte det minsta sämre än första delen. Det var också kul att få En varm vinter eftersom det är mitt första recex som jag inte bett om. Ska bli kul att läsa den!

Och sedan hade vi böckerna jag beställde:

Tre böcker av min (levande) favoritförfattare: Rick Riordan.

The Sea of Monsters The Graphic Novel

The Demigod Diaries

och

The Demigod Files

Alla tre böckerna verkar riktigt bra! Sea of Monsters The Graphic Novel har jag redan läst ut, och tja ... den var rätt bra. Karaktärerna såg inte direkt ut som jag tänkt mig, och tyckte att det kändes lite konstigt att de ändrat på storyn lite grann, men annars var den bra. Och riktigt snygg! The Demigod Diaries håller jag på med (som man säkert kan se på bilden) och än så länge är den väldigt bra! Men jag får skriva mer om den när jag läst ut den, antar jag ;)

Blunda och hoppa

Av Sarah Dessen.
364 sidor.
Amerikanska originaltiteln: This lullaby

" "Hallå där", sa han glatt. "Hur är det?"
 "Vad tusan är ditt problem?" fräste jag ilsket och masserade armbågen.
 "Problem?"
 "Du knuffade just in mig i väggen, din skitstövel!"
 Han blinkade till.
 "Jösses", sa han sen. "Vilket språk."
 Jag bara tittade på honom. Fel dag, kompis,tänkte jag. Du har träffat mig på helt fel dag.
 "Grejen är", fortsatte han oberört, som om vi haft ett trevligt samtal där vi diskuterade väder eller världspolitik, "att jag såg dig ute i hallen. Jag var där borta vid däcken."
 Jag var helt säker på att jag satt och blängde på honom, men han fortsatte ändå att prata lika oberört.
 "Och jag kände, helt plötsligt, att vi hade något gemensamt. Att det fanns en attraktion mellan oss. Och jag fick den här känslan att det var meningen att något stort skulle hända. För oss båda. Det var meningen att vi skulle vara tillsammans."
 "Kom du på allt det här borta vid däcken?" "

Remy tror absolut inte på kärlek. Enligt henne är det bara ett ord, en ursäkt och bortförklaring. Remys mamma ska precis gifta om sig och börja på ännu ett förhållanden efter fyra tidigare, som allihop har krashat. För Remy är det bara en tidsfråga innan hennes mamma skiljer sig och börjar leta efter en ny man. Remy själv har satsat hårt, och efter sommarlovet ska hon på college på andra sidan landet. Hon ska lämna allt bakom sig: vänner, familj och förhållanden (som inte innehållit särskilt mycket känslor). Ingenting ska med in i det nya livet. Men hon träffar Dexter. Och allt förändras på helt oanade sätt för henne.

Först måste jag bara säga en sak som inte har särskilt mycket med den här boken att göra. Det här är den andra, bara den andra, realistiska bok som jag recenserat här på bloggen. Jag har alltså inte direkt läst något sånt här på ett bra tag. Men jag funderar faktiskt på att skärpa mig nu när jag läst Blunda och hoppa.
 Man kan väl, milt uttryckt, säga att jag inte direkt trodde att det här var min typ av bok. Nej förresten, inte trodde, var övertygad om att det inte var min typ av bok. Det var inte ens en fråga. Men nu kan jag trots allt säga att jag gillade den här boken, väldigt mycket dessutom.
 Jag som alltid läser fantasy trodde ju att det här skulle vara en enorm skillnad. Men det var det faktiskt inte. Ta bara bort magin, och allt handlar i grund och botten om människor och deras relationer till varandra. I alla fall alla bra böcker gör det, och det där med relationer: det är ett element som Sarah Dessen behärskar.
 Jag gillar karaktärerna. De är inte nya favoriter eller så, men jag gillar dem. Dessen har skapat och format dem fantastiskt bra, och de känns verkligen levande.
 Remy: jaa, vad ska man säga? Hon är en väldigt intressant karaktär. Man förstår sig på henne och hon är intressant att följa, trots att man inte alls tycker likadant som henne. Men det skulle inte ha kunnat finnas en bättre berättarröst för den här berättelsen, det är ett som är säkert.
 Och Dexter då? Först tyckte jag att han hade en härlig personlighet, han var skämtsam och rolig och så. Men någon gång i mitten av boken började jag störa mig på honom för att han, bland annat, var så oansvarig. Men som tur var bättrade han på sig senare, och vad vore en bok om det inte fanns karaktärer man kunde störa sig på?
 Alla bikaraktärerna var också väldigt intressanta och kändes trovärdiga. Någon som jag kom på att jag gillade precis just nu var Remys mamma. (Hon är författare, behöver jag säga mer?) Tyckte det var intressant att läsa om hennes och Remys relation, och en scen där de två pratade en bit framåt slutet tyckte jag var riktigt bra! Chris och Jennifer Anne var också två karaktärer jag gillade mycket.
 Nu är ju jag inte så van vid den här typen av böcker, men jag tycker att Sarah Dessen lyckas väldigt bra med oväntade vändningar och hela slutet i sig var väldigt bra. Kort sagt: Sarah har valt alla de bästa alternativen för att skapa den här berättelsen, och den kunde nog inte ha blivit bättre.
 Alltså: till och med jag som är en inbiten fantasynörd kunde uppskatta den här boken väldigt mycket, så då borde väl de flesta andra också kunna göra det. Och jag skulle gärna se en uppföljare till den här boken, trots att jag vet att det inte kommer någon.

Tack så mycket Rabén & Sjögren för den här boken! Trots att jag inte riktigt hade förväntat mig det så var det en riktig bra bok som jag tyckte om, och jag ska absolut läsa mer av Sarah Dessen.

Blunda och hoppa går att beställa från bland annat Adlibris eller Bokus.

Minirecension: Rädda mig inte!

Vadå dålig uppdatering, jag förstår inte vad du menar? Nä, men nu har ju jag tyvärr varit väldigt inaktiv här på bloggen under hela sommarlovet, i princip. Jag har ingen aning om vad det beror på egentligen, jag vill ju forsätta blogga. Jag har väl antagligen inte tagit tag i det, helt enkelt.

 Men eftersom jag har läst rätt många böcker hittills som jag inte har recenserat så tänkte jag göra ett litet maraton med minirecensioner. Jag vet inte riktigt hur många "delar" det blir av maratonet, men då får ni ju i alla fall några små recensioner på de böcker jag inte har recenserat. Så jag börjar väl bara då:

Rädda mig inte! av Tahereh Mafi

 Juliette har tillsammans med Adam lyckats ta sig till Omega Point, en hemlig underjordisk bas där rebellerna med förmågar liknande Juliettes håller till. Samtidigt som striden mot Återetablissemanget närmar sig så blir Juliettes och Adams förhållande mer komplicerat. Hemligheter som inte direkt förenklar läget avslöjas, och Juliette måste ta ställning till vem hon egentligen är och hur hon ska använda sina krafter.

 Jag gillade första delen i Tahereh Mafis trilogi (ja, det kommer en till del) väldigt mycket, så det gjorde att jag hade rätt så höga förväntningar på den här boken. Tyvärr så tycker jag inte riktigt att den levde upp till mina förhoppningar. Jag vet att många andra gillar den, och jag tycker inte att den är dålig, men lika bra som ettan var den inte.

 För det första så hade jag hoppats på att superkrafterna skulle vara mer intressanta, men tyvärr kändes det inte så speciellt. De krafterna som var mest intressanta var nog Juliettes, och då tycker jag ändå inte att de var lika intressanta som i första boken. Hade gärna sett lite mer av den där dödliga beröringen och lite mindre av superstyrkan. Men det var absolut inte dåligt, för det mesta var det väldigt spännande.

 Sen så har vi ju det här med triangeldramat. Eftersom jag försöker hålla den här bloggen så spoilerfri som möjligt så ska jag inte gå in så mycket på det, men ärligt talat tyckte jag att Juliette bettedde sig väldigt konstigt rätt ofta. Jag förstod inte alls hur hon tänkte, och då gäller det många saker hon gör i boken. Warner var ju också med, och jag har delade åsikter om honom också. Han kändes inte lika speciell som i första boken, men han är förmodligen fortfarande en av de karaktärerna jag gillar bäst.

 Nu kanske det låter som om jag tyckte jätteilla om den här boken, men så är det inte alls. Den var för det mesta spännande och man hade svårt att släppa ner den. Men det känns inte riktigt som att man kan få den lika bra som första boken. Fast det är ju bara vad jag tycker. 

 Om man har läst första boken så tycker jag alltså att man ändå ska läsa den här boken. Om jag skulle läsa om den så kanske jag skulle gilla den mer, och jag ska definitivt läsa sista delen, men för er som inte läst den än så vill jag bara säga att ni inte ska ha för höga förväntningar.

Tack B. Wahlströms för boken! Även om jag inte vart helt förtjust i den så var den fortfarande bra och jag tänker absolut läsa sista delen när den kommer ut!

Dödens stad

Utgiven av Semic. Tack så jättemycket för boken!

Av Peter Bergting.
271 sidor.
Tredje och sista delen i Legenden om Morwhayle. Här hittar du alla mina andra inlägg som rör serien.

(Den här recensionen innehåller JÄTTESTORA spoilers för andra delen i serien, Demonprinsessan, så läs den boken först innan du läser den här recensionen. Den och första boken Häxmästaren är superbra!)

" Inne på värdshuset hade de odöda slutat ta sig in, endast några få stapplade runt och blev snabbt nedhuggna. Arteil rusade ut. På gårdsplanen reste sig Gorgobestor han stod på bakbenenmed vingarna utbredda och Malda på ryggen. Draken tryckte till och krossade en av de sista odöda med foten. Runt honom låg svartbrända kroppar. Malda höll Rignach över huvudet. Svärdet flammade blått. Det var en fruktansvärd syn. Men Arteil var väl glad att se dem? "Arteil", log Malda. "Jag sa ju att vi skulle träffas här." Hon gled av draken och landade fjäderlätt på gårdsplanen. En förlupen odöd klövs i två bitar av Rignach innan hon stack svärdet i skidan. "

 Solen har bränt halva jordklotet till aska efter det att ärkemagikern Scurvley Briskit misslyckades med sitt försök att släppa lös och ta kontroll över malströmmen. På den andra sidan av planeten råder en natt full av demoner och odöda, och en giftig mossa sprider sig snabbt överallt. I den här världen måste demonprinsessan Malda och hennes bror Arteil hitta ett sätt att stoppa det som håller på att ske, och det är bråttom. Men vildmossan och demonerna är inte det enda problemet, för vad vill egentligen demonsvärdet Rignach som håller på att ta över Malda helt och hållet?

 Snacka om att jag blev glad när jag fick en frågan från Semic om jag ville ha den här boken, och ännu gladare när jag hittade den i brevlådan! Efter slutet i Demonprinsessan så har jag längtat efter att få läsa den här boken och få veta hur berättelsen fortsätter mer än jag någonsin har längtat efter någon annan bok. Från början tänkte jag skjuta lite på att börja läsa, vilket inte gick speciellt bra. Det tog ungefär två minuter innan jag började läsa och återigen sjönk ner i Peter Bergtings fantastiska värld.
 Världen har alltså i princip gått under. Mörkervarelser härskar och frågan som jag ställt mig ända sen i augusti när jag läste Demonprinsessan är: hur ska han lösa det här. Det har jag alltså fått svar på nu, och jag kan inte tänka mig en bättre lösning. Jag tänker inte avslöja någonting, men jag kan säga att det är otroligt spännande och passar in perfekt i Morwhayles värld.
 Den här boken är verkligen Maldas resa, Maldas berättelse. Man får följa henne ännu mer här än vad man fått i de tidigare böckerna, och i den här boken är hela seriens huvudfråga som störst. Vem är egentligen ond eller god, och vad  gör en egentligen till ond eller god? I de tidigare delarna har man mest fått se den här frågan ur de andra karaktärernas synvinkel, vilken sida Malda står på och om hon är ond eller god, men det är mycket, mycket mer intressant att få frågan ur hennes eget perspektiv. För trots att man får följa henne så mycket i boken så är man ändå aldrig säker, faktum är att man nog är mer osäker än i de tidigare delarna. Och kanske är det just för att Malda inte vet svaret på det heller. Och det hela blir inte mindre intressant av hur demonsvärdet Rignach håller på att ta över henne. Den enda saken som jag tyckte var mindre bra där var att jag tyckte att Malda betedde sig så konstigt i början, men det fick som tur var en förklaring, och efter det var det inte längre något problem.
 Det är ännu en sak som gör boken så bra. Här börjar man till slut ana vad det är Rignach egentligen vill, och hela grejen med demonsvärden (ja, i plural) börjar ta mer plats. Superbra! Mer än så kan jag inte avslöja.
 En sak som också är värt att nämna är att Peter knyter ihop Morwhayle med sin serieroman The Portent i den här boken. Som han sa i min intervju: "Inget omvälvande eller dramatiskt, bara tillräckligt för den som läst mina andra böcker att bli lite extra glada när de kände igen sig." Jag vet inte hur det är för dem som inte läst serieromanen, men för mig vart det i alla fall väldigt effektfullt!
 Det som gör Legenden om Morwhayle till den fantastiska berättelse det är, det är helt klart alla detaljer. Alla demoner och monster som får så lite plats för sig själva och som man kanske glömmer bort i efterhand, det är de som gör det! Det skapar en sån helhet, och bara för det är det värt att läsa om böckerna många gånger! Om jag skulle beskriva den här serien med två ord så skulle det utan tvekan vara "färgglad fantasy". Det här är något som jag tänkt på många gånger, och jag tycker det är en bra sammanfattning. "Färgglad" just för att den är full av alla de där detaljerna och varelserna och miljöerna, och "fantasy" för att det är just vad det här är. Det här är äkta fantasy!
 Det enda som var mindre bra med boken enligt mig var slutet. Jag tyckte att det gick lite väl fort, och när boken var slut så var det så många obesvarade frågor kvar. Men det känns inte som att Peter bara skulle lämna sakerna sådär, för i så fall skulle jag tyvärr bli väldigt besviken! Så därför kan jag glatt informera alla om att det inte verkar vara så heller. Herr Bergting har själv berättat att det kommer en helt ny Morwhayle - serie! Jag kann inte beskriva hur glad jag faktiskt blev över att få höra det! En helt ny serie i samma värld och med några av de gamla karaktärerna! Kan det bli bättre?
 Jag har läst om slutet i den här boken många gånger, och jag uppskattar och förstår poängen med det mer och mer för varje gång. Så det är bara att höja flaggorna, blåsa i trumpeterna och fira att vi inte sett slutet för den här fantastiska världen än!

Du ska (inte kan, ska!) beställa den här fantastiska boken från antingen Adlibris eller Bokus, eller så går du och köper den så fort du kan i närmaste bokhandel!

Rör mig inte!

Av Tahereh Mafi.

303 sidor.
Amerikanska originaltiteln: Shatter me
Första delen i Juliette - serien.

"Det är inte han inte han inte han. Jag stänger dörren om världen. Låser in den. Vrider om nyckeln så hårt.
Mörkret sveper in mig. "Du ..." Mina ögon bryts upp. 2 krossade fönster som fyller min mun med glas. "Vad är det?" Hans röst är ett misslyckat försök till likgiltighet, ett ängsligt försök till apati. Ingenting. Jag koncentrerar mig på den genomskinliga rutan mellan mig och min frihet. Jag vill slå den här betongvärlden sönder och samman. Jag vill bli större, bättre, starkare. Jag vill bli arg-arg-arg. Jag vill bli fågeln som flyger iväg."

Juliette har suttit inlåst i en cell i 264 dagar. För att hon är ett monster För allmänhetens säkerhet. På 264 dagar har hon inte sett eller pratat med en människa. På mer 264 dagar har hon inte rört en annan människa. På andra sidan de 4 betongväggarna har Återetablissemanget kontrollen. För att ta över världen För att göra det som finns kvar av världen till en bättre plats. Efter 264 dagars isolering vaknar Juliette upp till 1 pojke som hon aldrig har kunnat glömma som stirrar på henne. Det visar sig att Återetablissemanget vill släppa henne fri för att utnyttja henne som ett vapen för att hon ska kunna hjälpa dem. Men Juliette är stark. Hon har en förbannelse Hon har en gåva, och tillsammans med pojken hon älskar inser hon att hon är stark nog att slå tillbaka. Hennes beröring är dödlig Hennes beröring är makt.

Alltså, wow! Det är en mening som används alldeles för ofta enligt mig, men jag tror faktiskt inte att jag har läst något liknande. Den här boken är så speciell, så speciell! Den är så annorlunda, och så bra!
 Genom hela boken finns det meningar som är överstrukna. Det är Juliettes förbjudna tankar, och den dubbla mening som skapas då ger en väldigt intressant läsupplevelse. Beskrivningarna av Juliettes tankar är också väldigt annorlunda. "Jag undrar alltid över regndroppar. Jag undrar över hur de faller ner, snubblar över sina egna fötter, bryter benen och glömmer fallskärmarna när de rasar rakt ner från himlen mot ett osäkert öde." De här beskrivningarna tillsammans med de överstrukna orden gör bokens stämning helt speciell.
 Egentligen visste jag inte särskilt mycket om boken innan jag började läsa. Och tack vare det så fick jag överaskas av det som fanns innanför. För det här är inte bara en flicka som sitter i en cell med överstrukna meningar och en speciell gåva. Bakom den där lilla föraningen så gömmer sig en hel berättelse som jag inte tänker berätta om, för den tycker jag att du ska få uppleva själv!
 Det bästa med boken är utan tvivel karaktärerna. På något sätt ger den här boken en så stor blick på mänsklighet. Den visar verkligen hur onda och hur goda människor kan vara, och på så otroligt många andra sätt! Jag gillar verkligen alla karaktärer, men det är ju ändå något speciellt med Juliette. Att få läsa ur hennes perspektiv måste helt klart vara det mest spännande perspektiv man kan läsa ur. Och det är verkligen intressant att se hur hon från början är en trasig människa med stora gapande hål, men hur hon genom bokens gång börjar hitta sin plats.
 Det finns en person som jag känner att jag måste skriva om. Warner! Han är nog en av de få bokkaraktärer som jag verkligen tycker är ond. Han är ju helt sjuk och vidrig och galen! Men sanningen är ju den att ondska kan vara fascinerande, så jag kan ju inte säga att jag hatar honom. Hatkärlek, kanske? Adam gillar jag också, men jag fick ändå inte sådär jättemycket känsla för vem han egentligen var. Men när jag läst nästa bok så kanske jag gillar honom mer. Men egentligen har jag alltså ingen direkt favoritkaraktär, utan jag gillar alla väldigt mycket. Eller jo, förresten. James är ju helt underbar!
 Det enda som kanske kunde ha varit annorlunda är att man kunnat få veta mer om varför samhället har blivit som det har blivit, men egentligen så tycker jag inte att det spelar så stor roll. Det är en del av boken, och det här är inte den typen av bok där man behöver få veta så mycket om bakgrunden, enligt mig.
 Kort sagt så är det här en väldigt bra bok! Kanske ingen ny favorit, men med tanke på slutet och att det finns en fortsättning så kan det gott och väl bli det.

Tack så jättemycket B. Wahlströms för den här boken. Superbra, och det ska bli väldigt roligta att få läsa nästa bok!

Bok-relaterade saker i brevlådan #2

De senaste två veckorna så har det kommit rätt många roliga och bokiga saker hem till mig, i alla fall enligt mig.

 Förra veckan kom det tre roliga recensionsexemplar från B. Wahlströms, nämligen Rör mig inte! och uppföljaren Rädda mig inte! av Tahereh Mafi som jag har varit sugen på att läsa ett bra tag nu. Rör mig inte! läste jag ut igår, så det lär väl komma en recension av den inom de närmaste dagarna. Dessutom hade jag den fantastiska turen att få en novell på ungefär 100 sidor av samma författare och som utspelar sig mellan de två andra böckerna. Falla sönder heter den, och den har bara tryckts i 100 exemplar här i Sverige, så jag blev jätteglad när jag fick den!

 Men den här veckan kom nog ändå de två böcker som jag har blivit absolut gladast över. Det är två begagnade böcker som jag beställt från Blocket, och när de trillade ner i min brevlåda i måndags så blev jag superglad. Böckerna är Sagor från Midgård och Silmarillion av J. R. R. Tolkien, min absoluta favoritförfattare! Jag har letat överallt efter böckerna, men tyvärr är de slut hos förlaget, så jag blev jätteglad över att hitta en annons. Sagor från Midgård har jag börjat läsa lite grann i (den innehåller en massa opublicerade berättelser som Tolkien skrev och som har sammanställts av hans son), men Silmarillion ska jag börja läsa så snart jag kan. Det verkar som en otroligt episk berättelse, i alla fall!

Klicka på bilderna för att se dem större.

Medley

Medley

Av Lisa Medin. Del 1, En ny våg

I framtiden är musik ett mäktigt vapen. Människor lever splittrade i olika genrer i byar och städer, och symfonikerna härskar hårt över de andra musikstilarna med en våldsam musikstyrka i huvudstaden Symfonien. Axel är en synthpoppare med ett hårt förflutet och ett hat mot Symfonien, och med en två meter lång synth på ryggen söker han efter sagostaden Medley där det sägs att all musik ska mötas. På vägen möter han löjtnant Catherine Hayes som arbetar för Symfoniens musikstyrka, och deras öden kommer att flätas samman på en mängd olika sätt. 

Jag måste säga att jag är riktigt imponerad av Medley! Inte bara för att författaren och tecknaren Lisa Medin har jobbat med den i mer än två år, utan för att den är så otroligt detaljerad! I den här serien inser man verkligen att det är någon som sitter och tecknar varenda streck på varje bild. Och det är väldigt fantasifulla bilder dessutom! Häftig design på karaktärerna, och miljöerna tycker jag är väldigt snygga. Speciellt städerna i slutet av serien.
 Bokens handling är intressant och spännande, men det var faktiskt mer humor i den än vad jag trodde att det skulle vara. Kanske inte sådan där gapskrattshumor, men några gånger upptäcker i alla fall jag att jag sitter med ett stort flin på läpparna.
 Det är en rolig idé att musik är ett vapen, och det visas på ett väldigt bra sätt både i teckningarna och i bilderna. Från början kanske det var lite svårt att ta det på allvar, men den känslan försvinner ganska snabbt.
 Det är lite kul att berättelsen utspelar sig i någon sorts dystopi-värld, men det hade varit roligt att få se mer av den och hur den fungerar i nästa del av serien. För det ska tydligen bli tre delar i serien.
 Sedan finns det ju såklart karaktärerna. Till skillnad från många andra serier (som jag har läst rätt mycket av nu på slutet) så känns det som att de här karaktärerna har ett ganska stort djup. Man får följa med mer i deras tankar och får veta vad de är för sorts personer. Axel och Catherine är nog mina favoriter, men jag gillar även rockaren Stefan (Zip, Zack, Steve). Tyckte att det var ganska roligt att rockarna hade en medfödd egenskap att slå sönder sina gitarrer. Men tillbaka till Axel och Cath. Det är en intressant koppling de får till varandra, man vet inte riktigt vad det är, men jag hoppas att man får se mer av det i nästa del.
 Kort sagt så är det här en serie som jag tycker att man borde läsa. Den enda nackdelen är det där med att det känns lite oseriöst med musiken i början, men annars är den toppen!

Tack så mycket för den här boken, Kolik förlag! Väldigt rolig läsning!

Beautiful creatures

Av Kami Garcia och Margaret Stohl.
517 sidor (plus tre sidor författarnas tack).
Amerikanska originaltiteln: Beautiful Creatures
Första delen i Beautiful Creatures- eller Caster Chronicles - serien.

"Jag såg ingenting. Jag trampade på bromsen och snurrade ut i mörkret. Strålkastarna blinkade till, knappt en sekund, och ett par stora gröna ögon stirrade på mig från mitten av vägbanan. Först trodde jag att det var en hjort, men jag hade fel. Det stod någon på vägen! Jag vred om ratten med båda händerna, så hårt jag kunde. Min axel slog in i bildörren. Hon stod med ena handen utsträckt. Jag blundade och väntade på smällen, men den kom aldrig. Skrället ryckte till och stannade, mindre än en meter ifrån henne. Strålkastarna lyste upp en blek cirkel i regnet och reflekterades mot en sådan där billig plastponcho man kan köpa för inga pengar alls. Det var en tjej. Långsamt drog hon ner huvan och lät regnet strömma nerför ansiktet. Gröna ögon, svart hår. Lena Duchannes."

Ethan bor i den lilla staden Gatlin där absolut ingenting förändras, där allt alltid är likadant. Ethan Wate är annorlunda, han hör inte hemma bland invånarna i Gatlin, trots att alla andra tycker det. Ända sedan hans mamma dog så har han haft samma dröm om hur han faller med en flicka som glider ur hans armar. När Lena flyttar till Gatlin, och det visar sig att hennes morbror är Macon Ravenwood som ingen har sett till under hela Ethans livstid, så dras Ethan mot henne. Det är något som är annorlunda med henne, någonting förutom att hon bor på Ravenwood Manor. Lena är en besvärjare, och när hon fyller sexton år kommer hon att bli tagen av antingen ljuset eller mörkret. Tillsammans måste Ethan och Lena nu kämpa för att förhindra att mörkret ska ta Lena, men det finns en förbannelse, och svaret kan finnas för länge sedan. Under inbördeskriget för hundrafemtio år sedan.

Först ska jag bara säga en sak som inte har med den här boken att göra. Det känns nästan lite tjatigt att bara skriva positiva recensioner hela tiden, men jag har läst många bra böcker på slutet, så jag ska väl inte klaga.
 Okej, över till boken istället.
Jag gillar det här mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Jag tycker faktiskt att det är väldigt bra. Det här är den första "kärlekshistorien" som jag har läst, men jag tyckte att den var väldigt intressant (för övrigt gillar jag när det är kärlek i böcker).
 Jag gillar både Ethan och Lena, och jag tycker väldigt mycket om deras relation. Jag vet inte om det är rätt ord, men jag tycker att kärleken mellan dem är väldigt "fin". Den var inte fånig, och jag tyckte inte riktigt att det var kärlek vid första ögonkastet (även om många andra verkar tycka det). Från början verkade ju Lena knappt gilla Ethan.
 Det är skönt att det här inte är en klassisk "och de levde lyckliga i alla sina dagar-historia", utan det som är så intressant är att allt verkar så hopplöst, men att de ändå fortsätter kämpa. Det där med att de gör allt för varandra, det stämmer verkligen!
 Själva idén med att besvärjare antingen blir mörka eller ljusa lät väl inte speciellt originell från början, men sen när man får veta att själva personligheten förändras mycket om man blir tagen av mörkret så blir det mer intressant. Ridley är väl ett ganska bra exempel på det? (Och dessutom är hon skitcool.) Det är inte bara så att mörka besvärjare är onda "för att det är så", utan det får sin förklaring, vilket är bra.
 Jag har läst i flera recensioner av den här boken att magin inte kändes speciellt trovärdig och att man skulle behöva få veta mer om den, men den åsikten delar inte jag. Jag tänker på det här sättet (och inte bara i den här boken): I fantasyböcker så kan hästar flyga, människor kan trolla, och det behöver ingen förklaring. Det är så det är. (Om någon lyssnade på när Sara Bergmark Elfgren sommarpratade i P3 så kan de nog ana vart jag har fått den här åsikten ifrån). Nu kanske jag skulle ändra den åsikten i det här fallet om jag fick något exempel, men utifrån min synvinkel just nu så tycker jag inte att det är det minsta konstigt med magin. Jag tyckte att den fanns med på ett bra sätt, och det blev rätt så kul att få läsa om de olika typerna av besvärjare som finns. Och bara själva namnen på fenomen och kataklyster tycker jag är ett väldigt bra påhitt.
 Det som jag tror att jag gillar allra bäst med den här boken, det är nog alla de lite mindre detaljer som finns med. Som Lunae Libri till exempel, och de trollformler på latin som de rabblar några gånger. Och scenerna med Genevieve! De är ju fantastiska! Och en grej som jag inte kan säga så mycket om utan att spoila något, men för er som har läst boken så tyckte jag att det var härligt med det lite mystiska som händer i Ethans hus. Och bikaraktärerna! (Som ni kanske märker så skulle jag kunna fortsätta i en evighet).
 Tyvärr så finns det en saker som jag tyckte var mindre bra, och tyvärr var det en ganska viktig sak. Nämligen slutet. Jag tyckte att det blev lite för konstigt och var lite för annorlunda gämfört med det som händer i resten av boken för att det skulle bli helt lyckat. Jag förstår ju vad som händer och så, men jag tyckte inte att författarna lyckades göra det på helt rätt sätt, tyvärr. Det blev lite för förvirrande. Men om man struntar i det så tycker jag att det var en riktigt bra bok, och jag rekommenderar den till typ alla. I alla fall till de som gillar att läsa bra böcker!

Tack Semic för att ni ville skicka den här boken till mig som ett recensionsexemplar! Det här är förresten den andra boken som vi läser i bokcirkeln, så det ska bli jättekul att få prata med de andra supersnälla bokbloggarna om den här boken!

Divergent

Av Veronica Roth
362 sidor.

Amerikanska originaltiteln: Divergent

Första delen i Divergent - trilogin.

"Tåget kommer glidande mot oss med blinkande strålkastare och tjutande tågvissla. Alla vagnsdörrar står på vid gavel i väntan på De tappra som ska hoppa ombord. Och det gör de. Grupp efter grupp kastar sig upp i vagnarna tills bara noviserna återstår. De infödda noviserna är naturligtvis vana vid det här sedan barnsben och efter ytterligare några sekunder är bara vi falangbytare kvar. Jag börjar springa längs med tåget tillsammans med de andra. Vi springer bredvid vagnarna några meter och tar sedan sats och kastar oss mot de öppna dörrarna. Jag är inte lika lång eller stark som de flesta andra och lyckas därför inte själv dra mig upp i vagnen. Jag klamrar mig fast vid ett handtag bredvid dörröppningen och min axel dunsar mot vagnsväggen. Mina armar skakar häftigt men i nästa ögonblick kommer en flicka från De lärda till min undsättning och drar mig ombord. Jag tackar henne flämtande. Jag hör ett skrik och vänder mig om. En kort pojke med rött hår från De lärda försöker desperat hinna ifatt tåget. En flicka från samma falang står i dörröppningen och sträcker ut handen mot pojken men han är för långt bakom. Jag ser honom sjunka ner på knä intill rälsen och begrava ansiktet i händerna. Jag känner mig illa till mods. Han har precis misslyckats med initieringen. Han är falanglös nu. Det kan hända när som helst."

I Beatrice hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra, för resten av sina liv. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska, eller att lämna dem för alltid och vara den hon egentligen är. Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psysiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner, och vad hon egentligen känner för sin mystiska instruktör Four. Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först...

Tralalalala, vad glad jag är när böcker överträffar mina förväntningar, tralalalala (med lite musikalisk klang ;)) Ja, och i det här fallet överträffade boken verkligen alla mina förväntningar. Alla! Jag kanske ska berätta lite om vad de egentligen var från början? Jo, så här var det, att jag var nästan övertygad om att det här var en blek kopia av Hungerspelen som bara härmade den och inte hade någon egen handling eller så. Jag var verkligen, verkligen tveksam till att öppna boken och börja läsa. Man kan väl säga att jag ändrade mina åsikter efter typ första sidan. För ja, den här boken är (som alla säger) väldigt, väldigt bra, hur negativt inställd jag än var till den från början. Jag tror att jag fattat varför jag hade de där förväntningarna från början. För det här är en dystopi, så är det, och den enda dystopin jag hade läst förut var just Hungerspelen. Jag visste helt enkelt inte att böcker i samma genre kunde skilja sig från den. Men: den här boken liknar faktiskt inte de böckerna alls. Det här är en helt egen grej. Och det är skitbra. Hela idén med att de ska välja falanger blir väldigt spännande. Man blir nyfiken på hur de olika falangerna är, och man förstår verkligen att till exempel De ärliga är helt ärliga hela tiden och att De osjälviska är helt osjälviska hela tiden. Och De tappra, åh vad jag älskar De tappra. Från första gången man fick läsa om dem i en mening så tyckte jag att de var en så himla bra idé till en falang. Framför allt så tycker jag att det är väldigt kul att de har emo-klädstil med percingar och tatueringar och allt sånt där, men sen är det klart att det är ganska coolt när de håller på och hoppar från hus och sånt där. Kort sagt så gillar jag själva principen i falangen, och med alla de andra falangerna, väldigt mycket.
 Det är kul att boken utspelar sig på en verklig plats som Chicago. Det gör att det känns mer verklighetstroget. Nackdelen med det är väl att jag har lite svårt att föreställa mig platsen med någon fantasifull bild i huvudet. Det blir liksom bara ett stort, platt område med en massa hus. Fast det påverkar ju inte berättelsen sådär jättemycket, egentligen.
 Och karaktärerna då? Vad tyckte jag om karaktärerna? Älskar dem! Tris är en väldigt bra huvudperson. Det är kul att få följa med in i hennes huvud och få se vad hon tänker, och få se hela berättelsen ur hennes perspektiv. Den hade inte varit lika bra om det varit någon annan som berättade. Ibland håller man kanske inte med Tris i hennes tankar, men man förstår henne ändå. Men det absolut bästa i den här boken med henne, vet ni vad det är? Jo, man märker verkligen hur hon förändras genom boken. Man märker verkligen att hon absolut inte är samma person i slutet av boken som i början. I vissa böcker tycker jag inte att den förändringen känns så särskilt mycket, men det gör det här. Nu när jag tänker efter så står det ju faktiskt "Ett enda val kan förändra hela ditt liv" på omslaget, och det är faktiskt så. Och det är riktigt bra. Riktigt bra!
 Och de andra karaktärerna? De är lika bra de också. Jag gillar dem väldigt mycket allihopa (forutom skurkarna såklart, men de är väldigt bra på sitt sätt). Särskilt Christina gillar jag. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, men hon är en häftig person, och jag hoppas att man får se mer av henne i de kommande böckerna!
 Sen så har vi ju såklart Four. Och honom kan man väl inte låta bli att gilla? Rätt svar: Nej, det kan man inte! Han är nog faktiskt en av de mest intressanta karaktärerna jag har läst om, och jag har läst om rätt många karaktärer. Man vill veta mer om honom, och när man väl får göra det så blir det verkligen super! Jag kan såklart inte berätta något om det, men om du läser boken så kommer du att förstå vad jag menar. Till skillnad från figurer i andra böcker så passar han väldigt bra i rollen som den killen som huvudpersonen blir kär i. Han är verkligen en fascinerande karaktär, på alla sätt!
 Jag är väldigt glad över att kunna säga att den här boken är en ny favorit. Jag kan inte fatta att jag behöver vänta ända tills i höst för att få läsa fortsättningen. Den absolut enda som jag kan klaga lite på är slutet. Det kändes lite .... trist, kanske man skulle kunna säga. Fast det blev absolut inte en sämre bok för det! Den är fortfarande lika bra, bara det att slutet kunde ha fått vara lite annorlunda. Men jag ser verkligen fram emot fortsättningen, och att få se vad den har att bjuda på!

Tack Modernista för den här boken! Den var verkligen superbra! Och jättetack Ella och Alba för att ni bestämde att vi skulle läsa den här boken! Om ni inte hade gjort det så hade jag inte fått den här läsupplevelsen. För det här är första boken som vi ska läsa i Bokcirkeln.