Beautiful creatures

Av Kami Garcia och Margaret Stohl.
517 sidor (plus tre sidor författarnas tack).
Amerikanska originaltiteln: Beautiful Creatures
Första delen i Beautiful Creatures- eller Caster Chronicles - serien.

"Jag såg ingenting. Jag trampade på bromsen och snurrade ut i mörkret. Strålkastarna blinkade till, knappt en sekund, och ett par stora gröna ögon stirrade på mig från mitten av vägbanan. Först trodde jag att det var en hjort, men jag hade fel. Det stod någon på vägen! Jag vred om ratten med båda händerna, så hårt jag kunde. Min axel slog in i bildörren. Hon stod med ena handen utsträckt. Jag blundade och väntade på smällen, men den kom aldrig. Skrället ryckte till och stannade, mindre än en meter ifrån henne. Strålkastarna lyste upp en blek cirkel i regnet och reflekterades mot en sådan där billig plastponcho man kan köpa för inga pengar alls. Det var en tjej. Långsamt drog hon ner huvan och lät regnet strömma nerför ansiktet. Gröna ögon, svart hår. Lena Duchannes."

Ethan bor i den lilla staden Gatlin där absolut ingenting förändras, där allt alltid är likadant. Ethan Wate är annorlunda, han hör inte hemma bland invånarna i Gatlin, trots att alla andra tycker det. Ända sedan hans mamma dog så har han haft samma dröm om hur han faller med en flicka som glider ur hans armar. När Lena flyttar till Gatlin, och det visar sig att hennes morbror är Macon Ravenwood som ingen har sett till under hela Ethans livstid, så dras Ethan mot henne. Det är något som är annorlunda med henne, någonting förutom att hon bor på Ravenwood Manor. Lena är en besvärjare, och när hon fyller sexton år kommer hon att bli tagen av antingen ljuset eller mörkret. Tillsammans måste Ethan och Lena nu kämpa för att förhindra att mörkret ska ta Lena, men det finns en förbannelse, och svaret kan finnas för länge sedan. Under inbördeskriget för hundrafemtio år sedan.

Först ska jag bara säga en sak som inte har med den här boken att göra. Det känns nästan lite tjatigt att bara skriva positiva recensioner hela tiden, men jag har läst många bra böcker på slutet, så jag ska väl inte klaga.
 Okej, över till boken istället.
Jag gillar det här mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Jag tycker faktiskt att det är väldigt bra. Det här är den första "kärlekshistorien" som jag har läst, men jag tyckte att den var väldigt intressant (för övrigt gillar jag när det är kärlek i böcker).
 Jag gillar både Ethan och Lena, och jag tycker väldigt mycket om deras relation. Jag vet inte om det är rätt ord, men jag tycker att kärleken mellan dem är väldigt "fin". Den var inte fånig, och jag tyckte inte riktigt att det var kärlek vid första ögonkastet (även om många andra verkar tycka det). Från början verkade ju Lena knappt gilla Ethan.
 Det är skönt att det här inte är en klassisk "och de levde lyckliga i alla sina dagar-historia", utan det som är så intressant är att allt verkar så hopplöst, men att de ändå fortsätter kämpa. Det där med att de gör allt för varandra, det stämmer verkligen!
 Själva idén med att besvärjare antingen blir mörka eller ljusa lät väl inte speciellt originell från början, men sen när man får veta att själva personligheten förändras mycket om man blir tagen av mörkret så blir det mer intressant. Ridley är väl ett ganska bra exempel på det? (Och dessutom är hon skitcool.) Det är inte bara så att mörka besvärjare är onda "för att det är så", utan det får sin förklaring, vilket är bra.
 Jag har läst i flera recensioner av den här boken att magin inte kändes speciellt trovärdig och att man skulle behöva få veta mer om den, men den åsikten delar inte jag. Jag tänker på det här sättet (och inte bara i den här boken): I fantasyböcker så kan hästar flyga, människor kan trolla, och det behöver ingen förklaring. Det är så det är. (Om någon lyssnade på när Sara Bergmark Elfgren sommarpratade i P3 så kan de nog ana vart jag har fått den här åsikten ifrån). Nu kanske jag skulle ändra den åsikten i det här fallet om jag fick något exempel, men utifrån min synvinkel just nu så tycker jag inte att det är det minsta konstigt med magin. Jag tyckte att den fanns med på ett bra sätt, och det blev rätt så kul att få läsa om de olika typerna av besvärjare som finns. Och bara själva namnen på fenomen och kataklyster tycker jag är ett väldigt bra påhitt.
 Det som jag tror att jag gillar allra bäst med den här boken, det är nog alla de lite mindre detaljer som finns med. Som Lunae Libri till exempel, och de trollformler på latin som de rabblar några gånger. Och scenerna med Genevieve! De är ju fantastiska! Och en grej som jag inte kan säga så mycket om utan att spoila något, men för er som har läst boken så tyckte jag att det var härligt med det lite mystiska som händer i Ethans hus. Och bikaraktärerna! (Som ni kanske märker så skulle jag kunna fortsätta i en evighet).
 Tyvärr så finns det en saker som jag tyckte var mindre bra, och tyvärr var det en ganska viktig sak. Nämligen slutet. Jag tyckte att det blev lite för konstigt och var lite för annorlunda gämfört med det som händer i resten av boken för att det skulle bli helt lyckat. Jag förstår ju vad som händer och så, men jag tyckte inte att författarna lyckades göra det på helt rätt sätt, tyvärr. Det blev lite för förvirrande. Men om man struntar i det så tycker jag att det var en riktigt bra bok, och jag rekommenderar den till typ alla. I alla fall till de som gillar att läsa bra böcker!

Tack Semic för att ni ville skicka den här boken till mig som ett recensionsexemplar! Det här är förresten den andra boken som vi läser i bokcirkeln, så det ska bli jättekul att få prata med de andra supersnälla bokbloggarna om den här boken!