Skräcken i Dunwich

Tack LL-förlaget för boken!

Av H. P. Lovecraft, Peter Bergting, Marcus Ivarsson, Emilie Östergren och Alvaro Tapia.
87 sidor.
Tredje boken i LL-förlagets Tecknade klassiker-serie.

Den här boken innehåller fyra serieverisioner av skräck-,fantasy- och sci-fi-författaren H. P. Lovecrafts mest kända noveller. Varje serienovell är gjord av olika tecknare, så jag tänker helt enkelt recensera dem en efter en. Här kommer de:

Skräcken i Dunwich av Peter Bergting.
Handling: När pojken Wilbur föds i familjen Whateley blir det allt mer uppenbart att någonting mystiskt är i görningen på den ensliga bondgården, och det dröjer inte länge innan en djup skugga sänker sig över byn Dunwich.
Omdöme: Anledningen att jag ville läsa den här boken över huvud taget var nog för att Peter Bergting medverkade i den. Jag hade läst några Lovecraft-noveller innan, men när jag hörde talas om det här tog jag tag i att läsa Dunwich-berättelsen så fort som möjligt.
 Bergting lyckas bra med att få in novellen på bara 20 seriesidor. Det är riktigt snyggt och det är inte några viktiga detaljer från orginalberättelsen som missas. Jag har absolut en favoritteckning i serien, och det är Bilden (med stort B) på Wilbur. Den var ännu bättre och mycket mer än vad jag förväntat mig. Läs novellen så förstår du.
 Någonting jag störde mig lite på i de andra berättelserna var den kortfattade och "lättlästa" texten (kommer till det senare), men i den här berättelsen störde det inte mycket. Dialogen, alltså pratbubblorna, påverkas inte alls av det lättlästa. Det är bara några gånger i de fyrkantiga "berättelse-rutorna" som texten blir lite för mycket rakt på sak, men det stör som sagt nästan inte alls.
 Det enda jag hade hoppats på lite mer på var bilderna på själva "skräcken" (vill inte avslöja något nu). I Lovecrafts novell så beskrivs den väldigt detaljerat, och jag hade hoppats på någonting mer åt det hållet i serien. Men det kanske är lite svårt att förvandla de Lovecraft-typiska beskrivningarna till en bild. Och "skräcken" ger ändå ett bra intryck.

(Lovecraft-typisk beskrivning = en vansinnig skapelse bortom människans fantasi.)

Råttorna i muren av Marcus Ivarsson
Handling: Herr de la Poer flyttar till slottet Exham Priory där hans släkt tidigare bott, både de och slottet djupt hatade. Men någonting gömmer sig i väggarna, och under slottet finns mer än vad man anar.
Omdöme: Råttorna i muren är den enda av dessa fyra serienoveller där jag inte läst originalet. Men serien är bra gjord, så när jag läser den är det väldigt lätt att tänka sig hur Lovecraft har skrivit.
 Marcus Ivarssons tecknarstil är, jag vet inte hur jag ska beskriva den, avslappnad. Den är liksom skön, varken för krånglig eller för enkel. Eftersom jag inte läst originalet är det svårt att jämföra den med serien, men det känns som att Ivarsson lyckas få med allt viktigt och föra med sig en passande stämning.
 Berättelsen (alltså serien) lyckas bli lite småläskig. Men det som jag framförallt tycker att den lyckas med är att göra mig väldigt sugen på att läsa originalet.

Katterna i Ulthar av Emelie Östergren.
Handling: Det bor många katter i Ulthar, men utanför byn lever en man och en kvinna som hatar katter mer än någonting annat. Och en natt, efter att en mystisk karavan kommit till staden, försvinner alla katter spårlöst.
Omdöme: Tecknarstilen i den här berättelsen kanske inte är min favorit, men den passar väldigt bra till sagan (för den här lutar mer åt sago-hållet). Katterna i Ulthar är inte en särskilt lång berättelse, men den gjorde sig rätt bra i serieform. Ingenting blir lämnat utanför, och det enda som stör mig är att den lättlästa texten är lite för lättläst och kortfattad. Men berättelsen i helhet är bra.

Skuggan över Innsmouth av Alvaro Tapia.
Handling: En nyfiken genomresande bestämmer sig för att övernatta i hamnstaden Innsmouth, trots varningar. Efter att ha fått höra en vansinnig berättelse får han på ett fasansfullt sätt ångra sitt beslut.
Omdöme: Jag vet inte hur många andra än jag som kände igen Alvaro Tapia som tecknaren till Harry Potter-omslagen, men så fort jag såg namnet blev jag riktigt nyfiken.
 Det här kan vara min favorit i hela boken. Ta bara färgerna, de är nästan svartvita, och de ger den vemodiga känsla av Innsmouth som finns i novellen helt perfekt.
 Jag gillar tecknarstilen väldigt mycket, och att man aldrig riktigt får se huvudpersonens ansikte (i novellen får man inte ens veta hans namn). Särskilt de sista sex sidorna gillar jag väldigt mycket, för att den delen av berättelsen blev otroligt bra i Tapias serie. Men höjdpunkten med hela berättelsen var helt klart "varelserna" och den absolut sista bilden.
 Jag tyckte det var lite synd att "förvandlingen" och att "återvända till havet" inte kom med helt i serien, men allt som allt förstod man hur allt hängde ihop, och berättelsen var riktigt bra.

Jag ska bara lägga till att jag tyckte det var kul med efterordet som handlar om H. P. Lovecraft och hans verk. Boken var väldigt läsvärd, och den har gjort mig ännu mer sugen på att läsa mer av Lovecraft, och kanske en del serier också.

Skräcken i Dunwich och andra berättelser går att beställa från bland annat Bokus och Adlibris.