Jättarna - en fantasynovell

Denna novell är skriven av mig, Viggo Zingmark Lien.

När vi passerar byar eller städer så försöker de flesta människor döda oss. De ser oss som monster som kommer för att förstöra. Ibland så gömmer sig människorna för oss. Låser in sig i sina hus, bommar för fönstrena och ber om att vi inte ska hitta dem. När de gör så kan vi passera utan att göra någon skada. Men oftast är det någon som anfaller oss. Hugger oss med svärd, skjuter på oss med gevär och kanoner, försöker fälla oss med rep för att sedan kunna dräpa oss. När de gör så har vi inget val.
 Vi är inga monster. Vi är varelser som vill leva ifred men som ni har bestämt er för att hata och jaga som vilda djur. Vi vill inte förinta, men när ni försöker utrota oss så har vi inget val. Vi försvarar oss bara, precis som ni gör, men när vi tvingas göra det så går det inte att stoppa oss. Inte ens vi kan det.

 För länge sedan under Krigen så ingick vi avtal med Magikerna. Vi hjälpte dem att utkämpa strider mot deras fiender i utbyte mot att vi skulle få leva ensamma på en egen plats. Magikerna gav oss gåvor för att vi skulle bli oövervinnerliga mot deras fiender, gåvor så att vi inte skulle kunna bli stoppade. Gåvor kallade dem det. Förbannelser snarare.
 Med våra gåvor dränkte vi städer och raserade slott med vädrets kraft. Vi krossade alla som stod i vår väg för att nå vår dröm som vi blivit lovade. 

 När allt motstånd var besegrat och Magikerna hade blivit hyllade kungar så återvände vi för att få det land där vi skulle få leva ifred utan att bli störda. Men Magikerna hade aldrig tänkt ge oss det som vi hade dödat och dödats för, de hade utnyttjat oss som vapen och nu förväntade de sig att vi skulle gå tillbaka till att ströva omkring som viljelösa och betydelselösa djur. När vi protesterade och fortfarande ville ha det vi hade blivit lovade så vände de folket emot oss, sa att vi var grymma bestar som behövde fördrivas från världen. Vi hade blivit förrådda, och gåvorna som de själva hade gett oss vändes emot dem tillsammans med vår obeskrivliga vrede. Städer rasade samman av jordbävningar och dränktes under haven som växte. Byar och människor brändes av eldarna och stormar förtärde allt. Vi tågade in i Magikernas borgar och slott, rev murar och hus, slet loss torn från marken och krossade dem mot bergssidor. Vårt raseri speglades i blixtarna som dansade över den molntäckta mörka himlen likt ljusa nät. 

 Ibland kommer vi till platser där vårt blinda raseri drog fram för länge sedan. Ibland är det bara aska kvar, ibland är hela städer förfrusna och täckta av spegelblank is där man fortfarande kan se soldater med vapen i hand, fastfrusna mitt i ett steg och täckta av frost. Det har bildats träsk där man långt nere kan se hus och fanor som flyter i vattnet i stället för att fladdra på borgmuren. Kanske var det för att vi förstörde och dödade som de bestar Magikerna påstod att vi var då som det blev såhär nu. Att vi åter blev omkringvandrande och jagade, vilsna varelser utan syfte. Våra gåvor försvann inte när vi störtade Magikerna, och det som hände då händer fortfarande. Vi förlorar kontrollen. Det är därför det är förbannelser. Det är så det blir när ni försöker döda oss. Jorden och vinden vänds emot er. Elden och vattnet slukar er. Det är inte vi som gör det, det är förbannelserna. För att de inte ska göra det så håller vi oss undan så gott det går. På somrarna kan vi oftast sova som klippor eller berg utan att ni märker det. Vi behöver inte mycket mat för att kunna överleva, och därför kan vi oftast vara utan att störas. Men det är när vintern kommer som vi måste resa oss upp och börja vandra för att inte frysa ihjäl. Vissa av oss kan överleva tack vare våra gåvor, skapa eldar som värmer, men vi andra måste vandra för att överleva. Och det är då som ni hittar oss, då som ni gömmer er eller anfaller oss. Några av oss dör varje år, men det är väldigt sällan som människor dödar oss. Det är Drakarna som gör det. 

 När Magikerna insåg att de inte skulle kunna stoppa oss, att vi skulle förstöra allt de hade skapat, det var då de släppte lös elddrakarna. Om vi var jordens söner, då var drakarna ännu äldre. Födda ur eldarna och lavan som världen först bestod av. Vidunder som formade världen i sina våldsamma och fruktansvärda strider. Reste berg och brände länder till öknar. Bildade dalar där deras klor grävde ner sig innan de kastade sig fram för att slita varandra i stycken. 

 När världen hade svalnat och liv började uppstå på planeten så fortsatte dessa strider, och Gudarna som hade vaknat bestämde sig för att stoppa vidundrena. De fångade in drakarna och kedjade fast dem djupt under urberget med kedjor som deras tänder och klor inte kunde bryta eller deras eldar kunde smälta. De var våra banar, och det var där inne i berget som Magikerna hittade och släppte lös dem så att de skulle kunna jaga ifatt och dräpa oss. 

 Det är på vintern de brukar hitta oss. Vi är inte så svåra att missa. Varelser höga som berg, vissa i glänsande rustningar sedan Krigen. Vi brukar se dem på långt håll, som eldmoln som växer i takt med att de närmar sig. Vi brukar försöka fly, men de är för snabba. Vi har inte en chans mot dem, inte ens med gåvorna. De är för mäktiga.

 När de hinner ikapp så slår de ner på oss som gigantiska rovfåglar, förtär oss med tänder, klor och eld medan deras mordiska och hungriga ögon glittrar mot oss genom flammor, rök och blod. Till sist stupar vi, och de låter oss ligga kvar på marken, orörda med brända och sargade kroppar. De behöver inte äta, deras enda mål är att döda. Den enda anledningen att vi har klarat oss så här länge är att vi är så många. Men vi blir färre för varje år. Vi kan inte döda drakarna. De är för snabba, för starka, för drivna av sitt blinda raseri för att vi ska kunna göra någonting. Och de flesta av oss börjar ge upp. Vi är gamla, vi har levt här på jorden så länge som någon kan minnas. Vår tid är snart förbi. Livskraften som en gång var så stark i oss börjar lämna våra ådror. Våra tankar och känslor som en gång var så klara börjar flyta ihop till dimmiga ekon av det som har varit. Vi lever inte längre i nuet. 

 Vissa av oss ger upp, lägger sig ner på marken och inväntar röken, klorna och de gyllene ögonen. Det är bara när vi ser eldmolnen på himlen växa som våra sinnen blir klara och vi fylls av ren skräck. Vår tid är förbi. 

 Vad kommer att hända när vi är borta? Kommer ni långsamt glömma bort oss tills vi bara existerar i sagorna som ni berättar för era barn om natten? Och vad kommer att hända med drakarna? Kommer de att fortsätta härja eller kommer de också långsamt somna in när deras uppdrag är slutfört och glömmas bort? Kommer ni till sist få den värld utan monster som ni så uppenbart vill ha? Och kommer vi till slut att få vila? 

 Vi är inga monster. Vi är jättar.

Slut.