The Son of Neptune

Av Rick Riordan.
521 sidor (inklusive några sidor om gudar bland annat).
Andra delen i The Heroes of Olympus, som är en fristående fortsättning på Percy Jackson - serien. Här kan du läsa alla mina inlägg som rör serien.

(OBS! Denna recension innehåller spoilers för den första boken i serien, The Lost Hero! Du ska nog läsa den boken innan du läser den här recensionen.)

" Hazel was the first to speak. "Juno." She and Frank fell to their knees, leaving Percy the only one standing. He knew he should probably kneel too, but after carrying the old lady so far, he didn't feel like showing her that much respect. "Juno, huh?" he said. "If I passed your test, can I have my memory and my life back?" The goddes smiled. "In time, Percy Jackson, if you succed here at camp. You've done well today, which is a good start. Perhaps there's hope for you yet. She turned to the other kids. "Romans, I present to you the son of Neptune. For months he has been slumbering, but now he is awake. His fate is in your hands. The Feast of Fortune comes quickly, and Death must be unleashed if you are to stand any hope in the battle. Do not fail me!" Juno shimmered and disappeared. "

Percy minns ingenting av sitt liv innan han vaknade upp hos vargarna, fick veta att han var en halvgud och blev skickad söderut. Ingenting förutom Annabeth. Monster jagar honom, och hur många gånger Percy än dödar dem så kommer de tillbaka. Till slut kommer han till ett läger för halvblod, barn till de romerska gudarna. Camp Jupiter. Där råder stränga regler och det är styrka och disciplin som gäller, men lägret är nedstämt efter att en av ledarna, Jason Grace, försvunnit. Percy möter två andra halvblod, Hazel och Frank, och tillsammans blir de ivägskickade för att befria Döden. Men resan blir inte lätt. Händelser från det förflutna tar plats i nutiden, och fienden är mäktigare än någon annan. Moder jord, Gaea, håller på att vakna.

Ja, det här är verkligen otroligt bra. Bättre än Percy Jackson, bättre än första boken i serien. Det är så himla bra! En enkel anledning är väl den att Percy Jackson. Är. Tillbaka! Men på ett helt annat sätt än i PJ - serien.   Här får vi möta en Percy Jackson helt utan minnen, en person som inte minns någonting av sitt tidigare liv förutom sin flickvän, Annabeth. Och åh vad jag älskar den här storyn!
 Hela idén med att Gaea, moder jord, är fienden är så otroligt smart! Det här är ingen ond furste i en svart kappa, utan den äldsta av alla. Och hon kan inte bli helt besegrad! Det är så smart! Och jättarna, de gillar jag också. Jag tycker att det är en rolig idé att varje jätte finns till för att döda en speciell gud.
 Sen så har vi ju Camp Jupiter också. Jag tror faktiskt att jag blir mer förtjust i det här romerska lägret och de romerska gudarna än vad jag har blivit i den grekiska motsvarigheten. Skillnade mellan det här och Camp Half-Blood märks verkligen, och man förstår varför de är dödsfiender.
 Det finns säkert flera anledningar att jag gillar den här serien mer än PJ, men en av dem är absolut karaktärerna. Istället för att få läsa ur en persons perspektiv så får vi läsa ur tre väldigt olika personers, och Riordan har verkligen lyckats skapa intressanta karaktärer. Hazel som egentligen borde vara död med sin "förbannerlse" och hennes hemlighet som är avgörande för hela äventyret. Frank, den stora och klumpiga killen som bara gör fel hela tiden och som får höra om sin familjs gåva, men som han inte kan lista ut vad det är för något. Och hela hans liv som vilar på en liten sak som förstörs så lätt. Ja, jag gillar de personerna väldigt mycket. Fast min favorit är helt klart mr Percy Jackson himself. Han är ju bara för härlig.
 Nu ska jag säga en sista sak som jag verkligen älskar med Heroes  of Olympus. Alla de saker som knyter ann till det som hände under Percy Jackson - serien och som man som läsare känner igen så väl. Alla gamla karaktärer som kommer tillbaka, det är så roligt! Till exempel scenen där Percy träffar Hazels bror och när man förstår vem han är så får man verkligen en någon sorts episk känsla. " For a microsecond when he saw Percy, the boy seemed shocked - panicked even, like he'd been caught in a searchlight. " Åh, man känner igen honom så väl! Men det gör ju inte Percy, och det gör det hela ännu mer spännande.
 Det finns faktiskt bara en enda sak som jag tycker är mindre bra med boken. I The Lost Hero så hade varje karaktär två kapitel i rad innan de bytte berättarperspektiv, men i den här boken så Hazel, Percy och Frank ungefär fyra kapitel innan de byter perspektiv. Och de första 150 sidorna så var kapitlena ganska långa. Så när jag ville läsa om Percy så behövde jag ändå läsa väldigt mycket om de andra två innan jag fick läsa om honom igen. Det vart ganska drygt, men som tur var så blev det kortare kapitel senare i boken, och i början så var det trots allt ganska viktiga introduktions-kapitel för att lära känna karaktärerna.
 Att det finns sådan här action- och humorfylld fantasy älskar jag. Jag vet att redan när jag läste någon av de första PJ-böckerna så tänkte jag att "det är såna här böcker som jag har velat läsa hela mitt liv", och nu är jag överlycklig att jag har hittat det här.
 Slutet på boken var otroligt bra och spännande, och roligt också, och nu kan jag allvarligt talat knappt vänta efter nästa bok!