Silmarillion

Av J. R. R. Tolkien, sammanställd efter hans död av hans son Christopher Tolkien.
406 sidor (3 sidor förord och cirka 70 sidor register och släktträd mm).
Engelska orginaltiteln: The Silmarillion

"Och en gång slumpade det sig så att Oromë red österut under sin jakt och vände mot norr vid Helcars stränder och fortsatte i skuggorna från Orocarni, Österns berg. Då gav Nahar plötsligt till en väldig gnäggning och stod stilla. Och Oromë förundrades och satt tyst, och det tycktes honom att han i tystnaden i denna trakt under stjärnorna hörde sång av många röster i fjärran.
 Det var på detta sätt som valar till slu, liksom av en slump, fann de barn de så länge väntat. Och Oromë fylldes av förundran när han skådade alverna, som om de varit oväntade och underbara och oförutsedda varelser; ty så skall det städse vara för valar. Ty ehuru allting har förebådats i musiken eller skådats i en vision från fjärran, skall allt som har sitt upphov utanför världen dock för dem som träder in i Eä, framträda var sak i sin tid som något helt oväntat och nytt och oförutsagt. "

Det enklaste sättet att beskriva Silmarillion är nog som Tolkiens bibel. Här finns berättelsen om hur Eru, Den Ende, skapade världen. Om de stora krigen mellan gudarna, valar, och den onda Melkor Morgothen som präglar hela boken. Här finns berättelsen om alverna och människornas skapelse, om hjältar och monster, om kärlek och tragedi. Och här finns berättelsen om silmarillerna, ädelstenarna som skapades av alven Fëanor och som stals av Morgoth. Det här är berättelsen om tiden före solen och månen, världens Första ålder samt berättelsen om människornas ö Númenor och "Om Maktens ringar och Tredje åldern där dessa berättelser når sitt slut".

Jag dyrkar den här boken. Inte bara för att det är en så episk (varning för det ordet i recensionen) berättelse, utan för att det här är Tolkiens livsverk. Det här är de sagor som han jobbade med under hela sitt liv, och efteråt har hans son sammanställt dem så gott han kunnat (vilket han har lyckats väldigt bra med).
 Om jag, när jag läste Sagan om Ringen, sa att jag förundrades över allt som Tolkien skapade så visste jag inte speciellt mycket om hans värld egentligen. Nu när jag läst Silmarillion så gör jag det, och då menar jag inte bara att jag vet att det var någon Eru-snubbe som skapade världen. Nej, för i Silmarillion så får man hela berättelsen från och med det att världen skapades tills dess att ringbäraren avseglar från Grå hamnarna i slutet av Tredje åldern. Man får veta om alvernas vandringar och om hur världen fått den form som den har. Kort sagt så fattar jag inte hur man kan skapa så här mycket, trots att man har hela livet på sig.
 Det som är det absolut häftigaste är det att världen är så kompakt, allt hänger ihop på ett eller annat sätt och inget lämnas åt slumpen. Det är inte så att "oj! Plötsligt råkade det komma en alv som hette Fingon", utan då är han son eller far eller någonting till någon man fått läsa om förr eller senare. Och efter att läst den här boken så vet jag (tack vare släktträden i slutet) att Galadriel var Arwens mormor...
 Till själva berättelserna då. Jag har aldrig fått så många episka (där var ordet) känslor i en enda bok som när jag läst den här. Den första av de känslorna kom när jag läste den delen som jag citerade ovan, den delen där valar efter sin långa väntan till slut hittar alverna. Och den var bara den första av många storslagna känslor.
 Helt ärligt så finns det ingen berättelse som jag tyckte var dålig, inte ens "Om Beleriand och dess riken" som enbart innehåller geografiska beskrivningar över landet. Jag kan inte heller välja ut en enskild favorit bland berättelserna, men tre gillade jag extra mycket. "Om Beren och Lúthien" (som är en väldigt vacker men mörk kärlekshistoria), "Om Túrin Turambar" (förutom en tragisk familjehistoria så finns det en stor drake, behöver jag säga mer?), och till sist det sista kapitlet i Quenta Silmarillion (boken består av flera fristående delar varav den är huvuddelen): "Om Eärendils resa och Vredens krig". Det sistnämnda är det avslutande kapitlet i Quenta Silmarillion, och slutet kunde verkligen inte ha varit bättre. Det var otroligt episkt (igen), och sista meningen var så bra att jag satt och log när jag hade läst den.
 Nu ska jag säga den enda dåliga saken som jag tycker finns i boken, men en sak måste jag berätta först: jag har som mål att skriva minst en mindre bra sak i mina recensioner av alla böcker, så det här är bara för att jag måste säga någonting sämre. Det enda mindre bra saken i den här boken är att det är otroligt mycket namn. Ibland är det liksom "han hade sju söner och var och en av dem hade sju söner" och så får man veta namnet på alla dem. Tack och lov för registret som finns och som kan kan förvänta sig att flitigt använda. Men man vänjer sig efter ett tag och det hela får bara världen att bli ännu mer kompakt och trovärdig.
 Men jag måste faktiskt säga en ganska oviktig sak också. När man läst om den onde Melkor/Morgoth i den här boken, då känns Sauron bara som en liten fluga i rymden. Det känns lite konstigt att han kunde bli Mörkrets härskare i Tredje åldern och inte bli störtad direkt om man jämför med Melkor, men om man ser på vad Sauron klarade av i Akallabêth så kanske han är ganska mäktig ändå.
 Nu känns det som om jag inte har skrivit tillräckligt mycket i den här recensionen, men det är faktiskt otroligt svårt att beskriva den här boken (mästerverket/livsverket/heliga skriften) med ord. I vanliga fall när jag läser ut någon väldigt bra bok så brukar jag fälla i alla fall en liten tår, men i det här fallet satt jag och log med hela ansiktet (okej, jag grät lite också). LÄS DEN, för valars skull! (Hehe, var bara tvungen att skämta lite där...)