Tystnaden - en kortnovell

Eftersom jag vet hur dålig jag är på att skriva nya inlägg på den här bloggen (jag har idéer men det verkar alltid dyka upp andra saker) så tänkte jag att jag kunde lägga ut den här korta berättelsen. Det var egentligen bara en skoluppgift men jag blev mer nöjd med den än jag trodde att jag skulle bli, så då passar det väl bra att publicera den här, istället för att den ska få ligga och samla (digitalt) damm.

Emanuel sprang hopkurad genom skyttegraven. Just nu var det alldeles  tyst, gruset som knastrade under skorna var det enda som hördes. Han sprang förbi män i kamouflerade kläder med vapen i händerna. Vissa mumlade lågt till varandra, andra kikade över kanten med blicken i kikarsiktet. Någon stod och tände en pipa. Skotten hade ännu inte börjat flyga genom luften, som en storm av bly.

Emanuel bet ihop käkarna. Han hatade den här tystnaden. Man kunde aldrig veta i förväg när den skulle brytas. Den andra sidan hade ett övertag så länge som de själva inte gjorde någonting.

Han slöt upp bredvid Al som låg i sluttningen vid krönet, men tillräckligt långt ner för att vara säker om vapenelden skulle bryta ut.

”Ingenting än?” frågade han. ”Inget de verkar hålla på med?”

”Nej” sa Al. ”De verkar ligga lågt, men de är redo. Titta själv.” Han räckte Emanuel en liten kikare.

Emanuel kröp upp till kanten och satte den mot ögonen. Det som i själva verket var omkring hundra meter bort såg han nu alldeles tydligt. Inget annat än ett par huvuden som knappt stack upp över marken. Inga rörelser. Den enda skymt han fick av vapnen var när pipan på ett gevär glänste till. Det bevisade att de var där.

Han hatade verkligen den här tystnaden. Det pirrade i hela kroppen av rastlöshet. Allt skulle vara bättre om det bara kunde börja någon gång. Då visste han vad han skulle göra.

En snabb rörelse syntes i kikaren. Emanuel grep tag i geväret, kastade det över kanten och pressade ögat mot siktet. 

”Så bråttom?” fnös Al. ”Är du så ivrig att få det överstökat? Man skulle ju tro att ni som fortfarande har åren framför er skulle ha bättre för er.”

Emanuel ignorerade honom. Ingenting vid andra sidan nu. Antagligen bara någon  som kikat över kanten.

Och ändå ... kunde de inte bara göra något?

Det stack i fingrarna som vilade på avtryckaren. Det var en konst det där med att inte bli så spänd att man avfyrade av misstag. Om man däremot råkade snudda lite för hårt med vilje så att man inte behövde vänta längre ...

Emanuel hade vapnet stadigt och ett mål i sikte, ett huvud, någon som hade krupit lite för långt upp.

Tiden tickade iväg. Det stack så mycket i honom att Emanuel var säker på att han skulle bli galen. När som helst kunde någon av hans kamrater falla till marken i en explosion av blod. Om han bara kunde få det överstökat innan de andra kunde överaska honom så skulle han må mycket bättre. Han hade ju ett perfekt mål i sikte, trots allt.

Emanuel pressade fingret mot avtryckaren och mådde genast mycket bättre inombords.