The House of Hades

Av Rick Riordan.
583 sidor (plus register).
Fjärde delen i The Heroes of Olympus-serien. Här hittar du alla andra inlägg som rör serien.

(OBS! Den här recensionen innehåller jättestora spoilers för del tre i serien, The Mark of Athena, så fortsätt inte att läsa efter den här meningen efter den här meningen om du inte redan har läst den och de tidigare böckerna!)

De sju halbloden från The Prophecy of Seven har splittrats. Leo, Jason, Piper, Frank, Hazel och Nico irrar runt någonstans ovanför Italien på the Argo II medan de förgäves försöker hitta ett sätt att flyga till Grekland utan att stoppas av Gaeas arméer. Percy och Annabeth är i Tartarus, Underjordens mörkaste avgrund där alla de vidrigaste monstren hamnar. Hjältarna måste nu på varsitt håll försöka hitta ett sätt att nå och stänga The Doors of Death, så att monstren som gör allt för att stoppa slutar återfödas. Men vad är det som väntar vid The House of Hades, och hur ska Percy och Annabeth lyckas överleva Tartarus fasor?

Det här är alltså den där superefterlängtade "det-som-hände-efter-cliffhangern"-boken. Jag menar: att avsluta en bok med att slänga ner de två huvudpersonerna i en avgrund är ju typ höjden av en olaglig cliffhanger (vilket jag skrev i recensionen av förra boken, så jag ska inte hålla på att babbla om det nu).
 Boken börjar bra, tycker jag. Trots att man mest av allt vill veta vad som händer Percabeth (alla fictionella par har ju ett smeknamn) så är det nog en bättre inledning att börja med Hazels perspektiv. De saker som händer vid "the crossroad" tyckte jag var väldigt spännande och jag gillade verkligen de scenerna. Jag insåg nog under den här boken att jag saknat de romerska halvblodens perspektiv väldigt mycket, så därför var det extra roligt att alla sju halvblod fick ett perspektiv i den här boken. Det gjorde dessutom att jag gillade Jason mer igen, vilket jag av någon anledning inte riktigt gjorde i förra boken.
 Men sen. Så blir det. PERCABETH I TARTARUS!!!
 Det är väldigt svårt att prata om den här boken utan att spoila något. Men om jag säger så här, Riordans version av Tartarus är nog inte riktigt som man tänkt sig, men det är asgrymt, och allt han skriver om Percy och Annabeth där är väldigt bra. Jag har en favoritscen som bland annat handlar om ett väldigt stort tält i ett träsk (ni som har läst boken fattar vad jag menar), och allt som händer efter det älskar jag. Men av någon anledning så, förlåt Rick, så tyckte jag att vissa scener i Tartarus blev lite långtråkiga. Vet inte riktigt varför, kanske för att vissa saker löste sig på liknande sätt flera gånger, men det vägdes upp av alla de scener som var helt fantastiska.
 Jag tyckte att det kändes som om alla karaktärer, eller de flesta i alla fall, utvecklades mycket under bokens gång. En av dem vars perspektiv jag saknat mest var Franks, och han var absolut en av dem som utvecklades. Och då tänker jag speciellt på en av slutscenerna, som var underbar.
 Nu när jag ändå pratar om karaktärsutveckling så måste jag ändå nämna Nico, som har varit en av mina favoritkaraktärer ända sen han dök upp i Percy Jackson-serien. För han är definitivt den som utvecklas mest, och han borde verkligen få en kram eftersom det är så synd om honom. Stort plus för att han var med så mycket!
 Och så Leo. Han är nog största delen av Percy Jackson-fandomens favoritkaraktär, eftersom han är så humoristisk men ändå är djup och lite sorgsen under ytan. Det är speciellt några kapitel i boken där han träffar någon speciell, jag tänker inte säga vem, som var underbara. Jag hade misstänkt att det skulle hända, men det var ändå en liten överraskning eftersom det hände på ett oväntat sätt.
 Då tar jag väl slutet till sist då. Jag tyckte att det fanns två sorters "slutstrider" i den här boken (bara för att vara tydlig: inte slutstrider som i "den stora slutstriden"). Jag tyckte att den första av de två var bäst, superspännande, oväntat och helt enkelt otroligt bra! Den andra tyckte jag tyvärr löste sig lite för fort och för enkelt, men den var fortfarande helt okej.
 Tyvärr tyckte jag att den absolut sista meningen var lite sådär. I alla de tidigare böckerna har det funnits ett sorts mönster mellan Riordans sista meningar, och jag gillade inte riktigt att den skar sig från de tidigare här. Men när jag hade läst den några gånger så blev den ändå bättre och bättre.
 Och just det, omslaget! Det är så himla otroligt fantastiskt snyggt, och den kunde verkligen inte ha varit bättre. Tänkte bara säga det.

Bara. Läs. Serien. Och. Skaffa. Boken: bland annat från Adlibris eller Bokus.